Specialistsjuksköterskan Veronica Eriksson och Hilding Pettersson passar på att njuta en stund av försommarsolen.
På Brogårdens entrésida vajar vimpeln högst upp i flaggstången. Ett bra tecken eftersom varje gång någon av de boende avlider uppmärksammas det med flaggan på halv stång. Både livet och döden är vardag på Brogårdens äldreboende.
På en solvarm bänk sitter specialistsjuksköterskan Veronica Eriksson tillsammans med 98-årige Hilding Pettersson.
– Jag är forfarande ung, säger Hilding med ett leende och påpekar att han siktar på att bli 100 år.
De båda passar på att njuta av livets goda, nu när den varma sommardagen plötsligt uppenbarade sig. Det är en av grundbultarna i god palliativ vård, att ta hand om livet här och nu förklarar Veronica. Även om Hilding njuter av värmen och livet så känner han samtidigt stor saknad efter hustrun Maine Pettersson som gick bort för bara ett par månader sedan. Hilding berättar att han satt vid sin hustrus sida, med handen på hennes handled och kände pulsen försvinna.
– Först rusade pulsen iväg och sedan tog det slut, säger han.
Hilding tycker han har fått bra stöd och uppbackning av både personalen och sina barn.
– Det var tur vi bodde här på Brogården, men det känns tråkigt. Jag orkar nästan inte prata om det, säger han med svag röst.
Döendet möter jag varje dag och döden flera gånger i månaden.
Sjuksköterskan Veronica Eriksson, 51 år, har jobbat med döendet, eller rättare sagt livet innan döden, i större delen av sitt yrkesverksamma liv.
– Det enda vi vet med all säkerhet är att vi alla kommer att dö, säger Veronica.
För ett år sedan blev hon färdig specialistsjuksköterska med inriktning mot palliativ vård.
– Oftast går det bra i livets slutskede, men ibland är det väldigt svårt, säger hon.
På Brogården, där Veronica jobbat de senaste elva åren, gör sig döden ständigt påmind. De särskilda boendena i Skellefteå kommun har ungefär 30 procents omsättning per år. Vilket innebär att på Brogården avlider varje år i genomsnitt mellan 20 och 30 personer, berättar Veronica.
– Döendet möter jag varje dag och döden flera gånger i månaden.
Att arbeta med äldre människor har Veronica alltid trivts bra med.
– När jag får möta den gamla, kanske lite vrånga och tandlösa äldre människan då trivs jag som allra bäst.
Jobbet är inte bara en utmaning utan också ett detektivarbete. Många gånger är en gammal människa inte längre samma person som den en gång i tiden var, ålder och sjukdomar kan med tiden ha förändrat personligheten. För att kunna ta hand om den gamle på bästa möjliga sätt behöver man veta mer, förklarar Veronica.
– Vilka sjukdomar har personen? Vad har den för bakgrund? Har personen varit sjöman, bondmora eller direktör? Allt man varit med om följer med ända till slutet. För att kunna utföra en bra palliativ vård så finns inga genvägar. Man kan inte hoppa över en massa steg, helheten måste finnas kvar.
Att hålla handen eller bara vara ett sällskap kan vara viktigt i den palliativa vården.
Förr var palliativ vård något man gav obotligt sjuka och färdigbehandlade cancerpatienter, men i dag inkluderas betydligt fler grupper. Vissa sjukdomar kan ge ett snabbt förlopp med ett tydligt slut. Andra kan gå väldigt långsamt eller upp och ner som en berg-och-dal-bana, då är det betydligt svårare att veta när slutet kommer berättar Veronica.
– Tidigare var palliativ vård något som man satte in i slutet. I dag används kunskapen mycket tidigare. Redan när någon får sin diagnos, till exempel en demenssjukdom, sätts den palliativa vården in. Målet är att lindra lidandet, samt främja välbefinnandet och livskvaliteten.
Det är inte döden man ska stirra sig blind på utan det viktigaste är livet ända fram till det tar slut, menar Veronica.
– Frågan måste vara: Vad vill du göra resten av ditt liv? Jag tror att det är jätteviktigt att vi pratar om hur vi vill att livet ska vara ända fram till döden.
För att patienten ska få ett så bra slut som möjligt behöver anhöriga och vänner inkluderas i den palliativa vården. Det kan finnas behov av både stöd och hjälp för att kunna leva hela livet.
– Jag minns en familj som ordnade ett midsommarfirande i februari, med snaps, midsommarblomster och sång. Patienten låg i sängen och orkade inte vara uppe på benen, men hon var med i rummet. För mig var det här en wow-upplevelse.
Det stora flertalet som dör i Sverige nås aldrig av palliativ vård, med andra ord är det en liten minoritet som får ta del av Veronicas och hennes kollegors kompetens.
– Jag vill att fler patienter än bara dem jag möter ska kunna ta del av min kunskap.
Som en konsekvens av det ska hon i sommar jobba på Axlagården i Umeå för att sedan tillträda en tjänst på Västerbottens läns landsting i Skellefteå.
– I september börjar jag jobba på Primär där målgruppen är sköra äldre, ett hemvårdsteam som jobbar i nära samarbete med primär- och slutenvården.
Det är viktigt att veta vem man möter, säger Veronica Eriksson som tar en pratstund på balkongen med Rut Karlsson.
Inne på en av boendeavdelningarna sitter Rut Karlsson och tittar ut genom fönstret. Hon ser lugn och harmonisk ut, till och med ganska nöjd. För någon vecka sedan var hon på väg att lämna jordelivet, men lyckades klamra sig fast och fick ny energi att leva en stund till.
– Så kan det se ut, säger Veronica och förklarar att man aldrig så noga kan veta när livet tar slut och döden tar vid.
Veronica tar med sig Rut ut på balkongen för lite frisk luft och en pratstund. Ett tillfälle för gemensam reflektion. Det är just sådana här stunder som har betydelse, menar Veronica.
– Tänk så bra det här blev. Det tog bara någon minut av min arbetstid, men betydde så mycket för oss båda, säger hon och avslutar en av sina sista arbetsdagar på Brogården.
Fotnot:
Tre dagar efter Norrans besök på Brogården avled Rut Karlsson. Hennes tillstånd försämrades under torsdagen och sedan somnade hon stilla in fredag 18 maj. De anhöriga har gett sitt medgivande till att Rut Karlsson medverkar i Norrans reportage om palliativ vård.
”När jag får möta den gamla, kanske lite vrånga och tandlösa äldre människan då trivs jag som allra bäst.”