”Det är läkande att bo nära skogen och naturen” säger Linda om Storkågeträsk.
Norran möter Linda på Svedjans kafé, ett stenkast ifrån hennes hem. Där dyker hon upp med ett smittande leende, men med dörren öppen till ett plågsamt förflutet. Hon är redo att dela med sig och säger att det inte känns så svårt att berätta om det som varit.
– Jag har märkt att om man själv vågar så vågar också andra. Det är jätteviktigt.
För Linda finns det ett ”före” och ett ”efter”. Tiden däremellan är till viss del höljd i dunkel, men hon minns hur det började. Hon var gravid med andra barnet och äldsta dottern var sex år. Linda arbetade som personlig assistent och engagerade sig i alla möjliga projekt.
– Jag hade jobbat jättehårt och bara kört på. Men till slut gick det inte längre, det var som om livet kraschade. Jag låg och grät en hel helg.
Året är 2013. Linda får hjälp av sin mamma att komma till hälsocentralen, hon remitteras till psykiatrin för utredning och får diagnosen ADHD. Ett besked som för Linda både är en lättnad och en sorg. Hon går omkring som i en dvala, och kommer knappt ihåg något från sonens första år.
– Jag gick i samtal på psykiatrin, testade olika mediciner mot ADHD och depression, det konstaterades att jag var utbränd och mamma kom till oss dagtid för att stötta när min man jobbade. Det är ju utmattande i sig att ha en bebis, och när sonen var fem månader blev jag oplanerat gravid.
Linda berättar lugnt och eftertänksamt, utan att darra på rösten eller vika undan blicken. Hon säger att hon växte upp i ett tryggt hem där det var viktigt med struktur och rutiner, men när hon flyttade hemifrån tappade hon allt sådant.
– Enligt mina föräldrar fanns det varningssignaler redan då på att jag inte mådde bra. Det var nog därför jag jobbade så mycket, för att slippa känna efter.
”Jag är stolt över att ha kommit dit jag är idag”, säger Linda.
Åren går och medan barnen växer upp och börjar förskola och fritids, sover Linda bort det mesta av tiden. Hon är mycket nedstämd och det finns en oro att hon ska fastna i depression. Försäkringskassan och Lindas samtalskontakt peppar henne att ge sig ut i arbetslivet.
– Mitt mål har alltid varit att komma tillbaka, även när jag mådde som sämst. Men när jag provade arbetsplats efter arbetsplats och ingenting fungerade tog det hårt på självförtroendet. Jag var nära att ge upp.
Men så för två år sedan, efter att ha gått en nätbaserad arbetsmarknadsutbildning via stödinsatsen Iris Hadar, fick Linda testa att vara i receptionen på Soo Shim. Det var hennes eget val, och idag är hon anställd. Om sina kontaktpersoner på Soo Shim, som numera är hennes chefer, säger Linda:
– De har räddat mitt liv. Dagar då jag mådde skit och ville stanna hemma sa de till mig: ”Ja men Linda kom hit och sitt här om du mår dåligt, steg 1 är att du ska ta dig hit.” Och när de gav mig chansen till en anställning om jag lyckades få ner min korttidsfrånvaro, då tänkte jag: nu djävlar!
I november tilldelades Linda Jakobsson och Eva Hedlund på Soo Shim Tillgänglighetspriset på Psykeveckan.
Nu är de flesta av Lindas dagar bra dagar. De sämre dagarna påminner hon sig om steg 1 och det bär henne framåt. I november tilldelades Soo Shim Tillgänglighetspriset på Psykeveckan, tack vare Lindas insatser för personer som vanligen inte inkluderas i samhället. Linda är även ordförande i Attention Skellefteå, en intresseförening för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF).
– Drivet inom mig tackar jag ADHD:n för. Jag har också upplevt att ju längre ifrån den stora kraschen jag kom har det gått snabbare att ta sig upp. Lite som en studsmatta, från början var det skitdålig studs men med tiden blev det bättre och bättre.
Linda uttrycker tacksamhet för stödet hon fått, av sin familj, sin mamma, vänner, psykiatrin, försäkringskassan, barnomsorgen, Iris Hadar med flera. Och Familjegården, där barnen fick lära sig att det inte var deras fel att mamma var sjuk. Hemma har de pratat mycket om hur man sätter ord på känslor. Linda vet hur viktigt det är att göra det, för att andra ska förstå och kunna hjälpa. Hon har föreläst om psykisk ohälsa och skriver om ämnet i sina sociala medier.
Linda arbetar aktivt för att personer med funktionsnedsättningar ska inkluderas i samhället.
– Jag tror man kan bli stärkt av och hitta hopp i någon annans historia, det ger styrka att inte vara ensam. Därför är öppenhet så viktigt. Det är ingen svaghet att ha varit med om de här sakerna, tvärtom. Och att få berätta att det går att ta sig ur det känns helt fantastiskt.