Jessica Åhlin gillar att arbeta som distriktsläkare men kände att pressen och stressen blev för mycket.
En kollega till henne har gjort detsamma. En annan läkare säger att primärvården är i fritt fall.
– Alla kollegor vittnar om hur tufft läget är, säger Jessica Åhlin, som även är ordförande i Distriktsläkarföreningen i Västerbotten.
Hon började jobba i Ursviken 2017 och satte igång ett arbete för att bygga upp verksamheten och den framtida bemanningen med läkare. Efter att ha vänt en negativ utveckling på läkarfronten, följde bakslag på bakslag.
Besparingar i primärvården, arbete för att klara den nya situationen, oro, nya direktiv om att bilda kluster, chefer som fick gå efter det uppmärksammade meddelarfrihetsfallet, omorganisation mitt i pandemin, inhopp av olika chefer, avhopp, personal som sa upp sig.
– Till slut var organisationen i upplösningstillstånd i våras. Chefskapet och rutinerna fungerade inte. Det var ingen bra idé att göra omorganisationen under pandemin. Vi hade kommunicerat det till politiker och chefer utan att få gehör, säger hon.
För henne som läkare var läget pressat. Det blev svårare att utbilda ST-läkarna, de framtida allmänspecialisterna. Till slut blev situationen ohållbar.
– Det vi jobbat med att förbättra i flera år var helt raserat. För mig blev det både en professionell och personlig kris att säga upp mig.
Nu oroar hon sig för kollegorna som är kvar. Själv gör hon inte så mycket, har pluggat lite i höst och funderat på var hon ska söka för jobb. Men hon tvekar att gå tillbaka till primärvården i Skellefteå. Då måste det bli ändring på saker. Ledningen måste ta fram mål och strategi för hur bemanning och arbetsmiljö ska förbättras.
Hon påpekar att primärvården aldrig varit fullbemannad så länge hon arbetat där.
– Men personalen har inte pratat lika högt om det tidigare. Man har kämpat på och tagit strider internt.
Nu är situationen så svår att hon inte ser någon annan väg än att få mer uppmärksamhet för problemet, via media.
Cecilia Nordenson, ordförande i Västerbottens läns läkareförening.
Cecilia Nordenson, ordförande i Västerbottens läns läkareföreningen, instämmer bilden som målas upp. Det är akut brist på distriktläkare vid Skellefteås och Norsjös hälsocentraler. Dessutom är det numera även svårt att få tag i stafettläkare.
Hon berättar att erfarna distriktsläkare slutar då de går i pension eller helt enkelt inte orkar med. Och för varje erfaren specialist som inte är kvar innebär det att färre nya läkare kan utbildas på plats.
– I ett worst case scenario är situationen på väg över kanten när hälsocentralerna inte längre kan utbilda nya läkare och fylla på igen.
Hon påpekar att Umeå inte är i närheten av de problem som finns i Skellefteå, även om de också har problem att bemanna.
Utöver detta finns en vårdskuld på grund av pandemin. Jessica Åhlin tror det blir svårt att beta av den utan stafettläkare.
– Kollegorna vittnar om att det är väldigt tufft och högt tryck på hälsocentralerna.
Hon tilllägger:
– Det är inga banaliteter som patienterna söker för. Det finns ingen realistisk ekvation för att klara vårdskulden.
Det som behövs, anser hon, är att det ställs krav på politiker att höja budgeten till primärvården för att skapa en bättre arbetsmiljö och fortbildningsmöjligheter.
Både hon och Cecilia Nordenson anser att distriktsläkarna har alltför många patienter listade. De vill se max 1 500 patienter per distriktsläkare. I dag tillåter budgeten nästan 1 900 patienter per distriktsläkare.
Cecilia Nordenson pekar även på att den omorganisation som gjordes när man bildade kluster med hälsocentraler som skulle samarbeta innebär att välfungerande hälsocentraler även måste bemanna de som är sämre bemannade.
– Man lovade att man inte skulle låta folk åka runt och bemanna upp. Vi lyfte frågan, men redan efter några månader började läkare flyttas runt. Men snälla, hur kul är det att flänga runt i länet.
Cecilia Nordenson tror också att en anledning till att det blivit som det har blivit är att den högsta ledningen saknar insikt i hur det fungerar i verksamheterna, att personal inte hinner med sina uppgifter. Markkontakten är dålig.
– Vi ser att det blir livsfarligt och hotar patientsäkerheten. Och för att få personalen att vilja stanna så krävs patientsäkerhet, bra vård och verksamheter med bra arbetsmiljö.
Hon tillägger:
– Det är i bästa fall sjuksköterskor i många chefsled, ibland inte ens det, och det verkar som om man framför allt prioriterar följsamhet mot ledningen, mer än kompetens att ta hand om en verksamhet, när man rekryterar chefer. Om det inte finns chefer som ser vad personalen behöver och är mer intresserade av att hålla budget så blir problemen större och större. Jag blir allvarligt bekymrad när jag ser det. Det finns förstås chefer som gör sitt yttersta, men de är också satta under press uppifrån av en ledning som inte förstår. Dessutom har de inte befogenheter i paritet med ansvar.
Regionen har enligt Cecilia Nordenson också plockat bort flera tillägg till läkare på senare år som gjorde det attraktivare att flytta hit och jobba. Dessutom får läkarna inte längre flextid. Övertid måste godkännas och det blir den bara vid akuta saker.
Hon förklarar att distriktsläkarna skulle behöva två timmar administrativ tid per dag för att skriva intyg och göra uppföljningar bland annat men att det kan bli två timmar i veckan.
– Det innebär att läkare ibland sitter och gör administration ändå på gratistid, som inte registreras någonstans, vilket bryter mot arbetstidslagstiftningen. Det gör att vi inte heller kan bråka om arbetstiden för inget är dokumenterat.
– Arbetsmiljön måste också vara sådan att man hinner göra jobbet inom ordinarie arbetstid och göra det väl. Så är inte situationen nu.
Vad ser du för lösningar?
– Det finns inga lättköpta lösningar. Det är långsiktigt och idogt arbete. Framför allt måste vi få fasta läkare och premiera dem som stannar. Vi måste utbilda oss ur krisen och skapa en välfungerande verksamhet där folk trivs.
Camilla Andersson håller inte med om att ledningen inte har insikt i verksamheterna. ”Jag har tät dialog med alla cheferna, men det är inte görligt att jag dagligen har kontakt med alla tusen medarbetare”, säger hon.
Närsjukvårdschef Camilla Andersson konstaterar att läget är tufft, men hon håller inte med om att primärvården är i fritt fall.
– Det är absolut för lite fasta läkare och i höst även för lite hyrläkare. Vi får inte leverans från bolag vi har avtal med. Dessutom ser vi effekter från pandemin där primärvården har axlat ansvaret för vaccineringen.
Enligt henne är anledningen till hyrläkarbristen att behovet är stort och att bemanningsförtagen har färre läkare att erbjuda.
– En del har gått till andra jobb exempelvis hos nätläkare. Dessutom har jag fått återkoppling om att det är svårt och dyrt att hitta veckopendlarbostäder.
Hon säger sig förstå att omställningen av sjukvården där primärvården ska ta ett större ansvar tär på läkarna.
– Det är tufft då de har begränsade förutsättningar.
Vad gör ni för att förbättra situationen?
– Vi satsar på utbildning av nya läkare och för även det största antalet utbildningsläkare till oss av den regionala kvoten.
Hon nämner även flera nya satsningar, exempelvis hälsodigitalen, ett nytt mobilt team som gör snabba insatser för patienter i hemmet och att sjukhusets kompetens blivit mer lättillgängligt för hälsocentralerna. Dessutom försöker de få hjälp med handledning av utbildningsläkare från sjukhuset.
– I svåra situationer måste vi tänka nytt. Vi har hela tiden en dialog för att förbättra arbetsmiljön och har gemensam bemanningsplanering för fördelning av hyrläkare mellan hälsocentralerna.
Enligt Camilla Andersson har ledningen nu också tagit beslut om att ha ett riktvärde på 1500 listade patienter per läkare.
– Men det tar tid att ställa om budgeten, säger hon.
Läkare säger upp sig för att de inte orkar. Vad säger du om det?
– Det är såklart väldigt tråkigt. Jag vill ju att läkargruppen ska engagera sig i ledningsarbete och ta uppdragen där de kan vara med och påverka.
Hur har ni analyserat orsakerna?
– Det finns nog väldigt många skäl. Primärvården har länge varit föremål för statliga reformer såsom vårdval som öppnat för konkurrens, förändrad utbildning av distriktsläkare, större ansvar och budget för hemsjukvården. Det finns ingen enskild faktor.
Vad gör ni får att få tillbaka läkarna?
– Det krävs olika typer av lösningar och det finns olika behov hos olika distriktsläkare hur man vill jobba. Vi ser exempelvis de som vill jobba mer digitalt eller mer med äldrefrågor. Vi vill undersöka önskemålen nu.
Mer pengar till primärvården?
– Visst kan det ha betydelse men jag är säker på att bara pengar inte löser situationen. Vi måste se till att primärvården klarar att hantera hela uppdraget. Det bygger på att hela teamet fungerar, inte bara läkarna.
Läkarna är kritiska till klusterbildningen och att den genomfördes under pandemin. Vad anser du om det?
– Vi var i ett läge där hälsocentralerna i Skellefteå hade väntat länge på omorganisation. Chefsuppdrag hade kortsiktigt förlängts i väntan på detta. Så kunde vi inte fortsätta. När alla hälsocentraler var självstyrande var det svårt att göra generella samverkanslösningar med sjukhuset, äldreomsorgen och försäkringskassan.
Ni kritiseras för att rekrytera chefer som prioriterar medgörlighet. Hur ser du på det?
– Cheferna har ansvar för att jobba med alla perspektiv. Nu har vi haft stora underskott i primärvården och det är absolut något vi ställt krav på att arbeta med. Vi hamnar i problem gentemot andra leverantörer i hälsovalet om regiondrivna hälsocentraler får stora underskott.
Är budgeten för snål?
– Jag skulle gärna se att vårdpengen var högre.