Luften och sommarljuset är fantastiskt här, tycker Maria Ekberg Brännström. Hon älskar vintern med. Det är helt enkelt något speciellt med Skellefteå. Trygghet kanske – hon bodde här som barn och har kvar familj här än. Men hade du frågat henne för tre år sedan om hon skulle flytta hem igen hade hon sagt att det aldrig kommer att hända. Men nu är hon här ändå.
– Jobbet talade till mig. Jag läste på mycket om Skellefteå, om ambitionen och vart vi är på väg. Jag förstod att här tar man sats och vill verkligen göra förflyttningen. Skellefteå har skakat av sig offerkoftan och visar att vi kan. Både Northvolt och Sara kulturhus är bevis på att vi vill ta ett steg in i den nya tiden, och jag gillar ju att vara med och trampa ny mark.
På gamla busstorget mitt i stan växer nya delar av Marias arbetsplats upp varje dag. En storsatsning i trä som det finns många åsikter om. Här ska såväl hotell och konferens som basverksamheterna Västerbottensteatern, Skellefteå konsthall, Skellefteå stadsbibliotek och Museum Anna Nordlander ha sitt hem. Men vad ska egentligen Maria och hennes team göra på jobbet?
– Vårt uppdrag är att fylla huset med mer innehåll och göra det ”tillgänglig för alla.” Just ”alla” har jag snöat in på. Det handlar om att göra kultur tillgänglig oavsett ekonomi, funktionsnedsättning, ålder och annat, och det innebär att ge plats för väldigt många olika kulturuttryck. Det behöver inte alltid vara så högtravande. Det finns ett behov att sänka tröskeln ibland så att det blir enklare att ta sig in. Ibland är det skönt att gå på en utställning där man bara får skratta och bli inspirerad. Men det är helt okej att det är svårt också. Bredd och spets är ingen motsättning.
Det kan, och ska, bli allt möjligt alltså. Opera, dans, musik i olika genres, korsbefruktningar mellan olika kulturformer och möten mellan traditionella och moderna uttryck.
– Skellefteå har bestämt sig för att växa, och ett rikt kulturutbud är en av anledningarna till att människor vill bo på en plats. Vi har mycket att erbjuda och krokar vi dessutom arm med fler aktörer i regionen finns förutsättningar att bredda utbudet ännu mer, säger Maria.
Kulturhusets storlek med många olika scener, foajéer och flexibla rum gör det enkelt att rymma mycket, men kapaciteten är samtidigt en utmaning.
– Ambitionen är att det ska vara fullt. Man ska sikta högt tycker jag. Öppna upp för nya idéer kring vad man kan göra. Härligt om teatern börjar med öppna repetitioner, där man får komma in och titta fast det inte är färdigt. Eller tänk om spelindustrin skulle inta huset och förvandla det till ett jättestort spel? Vilken dröm! Vi hoppas att folk ska vilja komma och diskutera innehåll. Allt kanske inte är genomförbart, men det är viktigt att det finns forum där vi kan ha dialog och smittas av idéer. Jag vill att det här ska bli ett hus som vi fyller och tar hand om tillsammans.
”Ett kulturhus som vågar” är devisen för huset. Vad lägger chefen i det begreppet?
– Att inte vara så rädd för att misslyckas, utan våga nytt. Och att våga stå tillbaka ibland, så att det inte blir vi som ”är” kulturen. Särskilt unga människor har behov av att inte få allt framdukat utan vill få utrymme att göra sin grej. Det finns en risk att kulturen fortsätter som den alltid har gjort och blir så etablerad att inga nya får någon ingång. Men allt som inte förändras kommer förr eller senare att bli irrelevant. Därför ska vi inte bara gå på säkra kort utan låta nya saker ta plats och låta människor få prova och spontangöra. Allt kanske blir inte perfekt, men det gör ingenting, för man lär sig ändå.
Nej, något facit för kulturhuset är hon inte intresserad av. Tvärtom trivs hon bäst med att jobba med projekt som inte har någon karta.
– Kulturhuset har inte bestämt sig för vad det vill vara ännu. Just att huset är så tillåtande är vår absolut största tillgång. Det är svårare att gå in i en gammal byggnad där en scen är en scen och bara kan användas på ett sätt. Här är det inte lika mycket bestämt. Flexibilitet är framtiden, och vi får det!