”Det känns viktigt att se andra som ser ut som mig”

Khai Nguyen föddes i Vietnam och som 7-åring i efterkrigstidens 70-tal började hans föräldrar planera en flykt. Efter att ha samlat proviant i hemlighet begav de sig i väg i pappans fiskebåt en kall natt. Med risk om livet seglade de i väg mitt i en monsun för att undvika att bli upptäckta. Deras enda hopp var att nå en internationell farled och bli räddade av ett fartyg. 

Efter flera veckor började hoppet rinna ut. De tio personerna på båten, bland dem Khais mamma som var gravid i sjätte månaden började bli desperata. Efter stormar med höga vågor, törst och hunger kom de till slut till en öde ö där de fick äta det de hittade. På natten kom sköldpaddor och la ägg på stranden som de åt upp. Efter att äntligen ha blivit upplockade av ett örlogsfartyg kom de till ett filippinskt flyktingläger på en ö där Apocalypse Now samtidigt spelades in. 

Khai Nguyen. Den första bilden på Khai i ett flyktingläger i Manilla medan han väntade på att få komma till Kanada.

Foto: Arkivfoto. Fotograf okänd.

Därifrån är det långt till köksön i huset i Skellefteå där hans dotter Sonja Åkerström Nguyen skär upp avocado samtidigt som hon entusiastiskt berättar om sitt första år i vuxenlivet. Familjen bor på Vitberget i ett rymligt nybyggt hus där sommarljuset flödar in genom de öppna skjutglasdörrarna. 

Sonja Åkerström Nguyen och Khai Nguyen

Foto: Donna Richmond

Sonja tog studenten förra året, började på folkhögskola men hoppade sedan av. Reslusten hade växt i henne och hon bokade en biljett till New York. När Norrland var som kallast och mörkast for hon i väg och kände sig direkt hemma i den amerikanska storstaden. 

– Där kunde jag sätta mig på tunnelbanan, börja prata med någon och sedan tillbringa resten av dagen med den personen. Det kan man inte direkt göra i Skellefteå, skrattar Sonja.

Hon fortsatte sedan vidare till Virginia där huvudkontoret för Operation Smile ligger. Hjälporganisation som opererar barn med läpp-, käk- och gomspalt. Pappa Khai och hans familj fick så småningom asyl i Kanada där han växte upp och fick stipendium för att studera. När handelsembargot med Vietnam lyftes på 90-talet reste Khai dit för att söka sina rötter. Han kom då också i kontakt med Operation Smile när de behövde någon som kunde tolka på vietnamesiska. Det ledde till ett engagemang i organisationen och han har lett flera projektresor till Vietnam sedan dess. 

I Virginia fick Sonja bo hemma hos en republikansk katolsk familj och följa med organisationen ut i skolor för att berätta om hjälparbetet. Hon upptäckte en del intressanta kulturella skillnader.

– Mina instagramalgoritmer ändrades totalt. Jag fick upp poster om republikansk politik, dop och kyrkor. De jag träffade hade också åsikter om Sverige. När jag berättade om den svenska föräldraledigheten tyckte vissa att det var fantastiskt men några tyckte att det var fruktansvärt. De undrade hur landets ekonomi går ihop när folk inte jobbar, säger Sonja.

Sonja reste sedan vidare till pappas hemstad i Kanada för att träffa familjen och upptäckte att det är skönt att vara omringad av folk som är lika en själv.

Sonja Åkerström Nguyen på Vitberget.

Foto: Donna Richmond

– Det slog mig för några år sedan att jag enbart har blonda vänner. Jag har inte känt mig utanför men jag har ändå försökt trycka bort den asiatiska sidan. Det känns viktigt att se andra som ser ut som mig.

Genom att resa runt och träffa människor som Khai lärde känna i sin ungdom fick Sonja också ett nytt perspektiv på sin pappa. 

– Märkligt nog lärde jag känna pappa bättre genom att vara borta från honom och förstod lite mer varför han är som han är genom att prata med hans kompisar. Och jag fick jag en otrolig respekt för honom när jag såg platsen där han växte upp, hur han har tagit sig hit till ett hus han byggt själv i Skellefteå. 

Khai Nguyen

Foto: Donna Richmond

Khai i sin tur förstod mer om sina föräldrar när han besökte sitt ursprungsland i vuxen ålder. 

– När jag kom till Vietnam och undersökte mitt förflutna så fick jag respekt för mina föräldrar och resan de gjorde. Nu när jag har barn själv känns det svårt att tänka sig hur det var för dem att vara tvungna att sätta sig och sina barn på en båt ut i det okända.

Khai hamnade i Sverige efter att ha träffat Sonjas mamma och han jobbar nu som läkare på en vårdcentral i Skellefteå. Här har han bott sedan 2006. Mörkret var svårt i början men han har anpassat sig till det svenska klimatet och andan. 

– Ibland vill jag bara beställa en kaffe och gå men folk vill prata så mycket. Jag kanske har blivit mer som en norrlänning, säger Khai med glimten i ögat.

Nu tillbaka i Skellefteå sommarjobbar Sonja på Rönnskärsverken. Framtiden är inte utkristalliserad än men det finns planer både på att resa runt i Asien med ryggsäck och att studera på universitet någonstans i Sverige. Ett verkar dock vara säkert. Att reslusten bara har ökat.

– Det är inget fel med att trivas i sin hemstad men man kan också kanske förlora något på att aldrig resa och se något annat. Jag rekommenderar andra ungdomar att sticka ut. Det kräver kunskap och mod, speciellt om man reser ensam men det är det bästa jag har gjort.