Jannatul Dua Azad's viloplats i Skellefteå.
När jag tyst följer Mohammad Kaiser Azad över den snöklädda marken hälsar han försiktigt på sin dotter genom att ropa ”Pappa koi” (”Var är pappa?”, på sitt modersmål bengali).
Han har hälsat på henne på det här sättet sedan hon låg i hans frus mage i nio och en halv månad 2024, så han hoppas att hans röst är ett tröstande ljud för henne. Men nu står vi i den lugna stillheten på Skellefteå kyrkogård. Här ligger hans dotter Jannatul Dua Azad begravd. Hon dog efter mindre än tre timmar i livet.
Jag har följt med Azad till kyrkogården efter vår intervju och fotografering, som ägde rum i den lägenhet han delar med sin fru Sanjida Yasmin. Sanjida hälsade mig välkommen, men hennes sorg var fortfarande för stark, så Azad berättade deras historia för mig.
Azad och Sanjida flyttade från Bangladesh till Stockholm 2020 för att Azad skulle kunna ta sin masterexamen i data- och systemvetenskap vid Stockholms universitet. Azads äldre syster och svåger var redan bosatta där, så de kunde bo tillsammans med dem. Under den här tiden reste Sanjida, som är läkare, fram och tillbaka för att slutföra sin praktik i Bangladesh.
Azad, som nu är 31 år, fick arbetstillstånd och började arbeta i Stockholm, medan Sanjida avslutade sina SFI-studier och började arbeta som hemtjänstassistent.
– Regeringen förkortade tiden för arbetstillstånd och höjde minimilönen, så jag var tvungen att hitta ett annat jobb som gav mer pengar, säger Azad.
En jobbansökan för en roll som tillverkningsassistent på Northvolt ledde paret till Skellefteå i januari 2024. När de flyttade var Sanjida, även hon 31 år, i början av sin graviditet.
– När vi kom till Skellefteå hade vi en god vän till familjen som redan bodde här. Han gjorde vårt liv enklare genom att introducera oss för människor. Livet i Skellefteå är väldigt lugnt och fridfullt, något som jag alltid har drömt om. Vi förberedde oss för att välkomna vårt första barn här, säger Azad.
Mohammad Kaiser Azad sitter på en bönematta i sitt hem i Skellefteå. "Jag förstår inte varför regeringen inte vill hjälpa oss".
När Northvolts relocation-team fick höra nyheten om Sanjidas graviditet ordnade de omedelbart boende för paret i Kåge. Det är uppenbart att Azad är tacksam för den hjälp de fick av Northvolt.
Sanjidas graviditet förlöpte utan komplikationer; hon var frisk och kry och hennes ultraljud var normala. Men nära inpå beräknad förlossning, den 20 september, kände hon att något var fel. Hennes blodtryck steg avsevärt.
– Den 17 september åkte vi till akuten på Skellefteå lasarett, för förutom det stigande blodtrycket hade Sanjida börjat må illa och fått flera svåra huvudvärkssymtom. Så hade hon inte alls mått under graviditeten. Den ansvariga barnmorskan var ganska arg på oss för att vi kom in och sa att barnet var aktivt, säger Azad.
Paret återvände till sjukhuset på Sanjidas beräknade förlossningsdag den 20 september för ett planerat besök. Undersökningen såg normal ut och de fick besked om att komma tillbaka för en ny undersökning om tio dagar.
Nu blir samtalet mer känslosamt, som alla kan förstå.
– Tio dagar är ett stort glapp. Efter förlossningsdatumet ökar riskfaktorn och mycket kan förändras på tio dagar, säger Azad.
Det fanns dock inga tecken på några fler obehag förrän den 29 september. Azad kom tillbaka från sitt skift på Northvolt och låg och sov när Sanjida väckte honom och berättade att deras dotter inte rörde sig.
Mohammad Kaiser Azad. "Livet i Skellefteå är väldigt lugnt och fridfullt, något som jag alltid har drömt om."
– Vi skyndade oss till sjukhuset halv två. Vid det här laget hade min fru också buksmärtor, men vattnet hade inte gått. Barnmorskan bekräftade att det rörde sig om värkar. Sanjidas blodtryck gick upp till 150. Läkaren kom omkring klockan 14.20 och berättade att vi inte skulle skickas hem. De ville försöka få till en normal förlossning, säger Azad.
Förlossningen sattes igång klockan 17 men ingenting hände. Klockan 20 sjönk barnets hjärtslag plötsligt.
– De bestämde sig för kejsarsnitt kl. 20 men det skulle ha skett kl. 13.30 när vi först kom till sjukhuset, säger Azad.
Klockan 21 genomfördes kejsarsnittet.
– Min bebis rörde sig inte. De gick undan med henne i en timme för att försöka hjälpa henne att andas. Min lilla dotter höll i mitt finger, säger Azad känslosamt.
Vid 23.30-tiden, efter ett intensivt försök att ge hjärt- och lungräddning på hennes lilla kropp, dog Jannatul.
Vid det här laget är vi båda tysta. Azad visar mig fotografier av sin dotter på sin telefon och kysser försiktigt hennes foto.
– När jag kysser henne känns det som om jag faktiskt kysser henne. Om jag måste lämna Skellefteå vet jag inte vad jag ska göra.
Det känns otroligt svårt att fortsätta intervjun, men jag måste fråga hur de har hanterat denna enorma förlust.
– Min familj, som min svåger och min äldsta syster, Skellefteås moskégemenskap, den bangladeshiska och pakistanska gemenskapen, mina kollegor och chefer på Northvolt, dessa människors oändliga kärlek hjälpte oss.
– De sa till mig att det inte skulle hjälpa oss att åka hem till Kåge, eftersom det fanns för många minnen där. Vi började ansöka om lägenheter i Skellefteå. När vi kom till den här lägenheten insåg vi att vårt barns kyrkogård ligger precis på andra sidan vägen. Det var en tröst att min bebis kommer att finnas vid min sida för alltid, säger Azad.
Och så kom nyheten om Northvolt. Azad är endast 14 månader från att kunna ansöka om permanent uppehållstillstånd.
Mohammad Kaiser Azad.
– Jag räknade bara mina dagar så att jag skulle kunna få permanent uppehållstillstånd i det här landet. Innan uppsägningarna på Northvolt började förra året sa jag till min fru att även om jag blir uppsagd så är jag tacksam för allt. Jag kommer att hålla min lycka i mina händer. Min dotter. Men den lyckan togs ifrån mig, säger Azad.
Azad är orolig för att hans dotter ska tas ifrån honom igen om han tvingas lämna Sverige.
– Självklart ber jag för att försäljningsprocessen av Northvolt ska gå väldigt fort, säger han.
– Men jag förstår inte varför regeringen inte vill hjälpa oss. Vi följer lagen. Vi betalar skatt. Vi är inte en börda för det här landet. Vi älskar det här landet. Vi har känslor. Vi är mänskliga varelser. Varför ger ni oss bara 90 dagar för att hitta ett nytt jobb?
Om han inte hittar ett nytt jobb i Skellefteå säger Azad att han kommer att försöka hitta jobb i andra delar av Sverige.
– Jag kommer att söka jobb någon annanstans i Sverige, så att jag kan besöka min dotter. Om inte jag är här, vem ska då besöka henne? Mitt barn är här. Jag kan inte överge henne.