”Många ukrainer vill så snabbt så möjligt återvända till sina hus och till det normala livet”, säger Alexandra.
Aleksandra Hromnatska och hennes familj har bott i Kåge i fem år. Anledningen till att de lämnade Ukraina var att mannen fick jobb på Northvolt och hela familjen valde att följa med. Barnen går i skola i Skellefteå och Aleksandra studerar på Campus i Skellefteå.
– Jag har en ekonomisk utbildning i Ukraina, men den behöver förnyas innan jag kan ta ett jobb. Jag har läst SFI och just nu läser jag engelska 6, som behövs för att sen hoppa på den utbildning jag vill, säger Aleksandra när vi träffas på Campusområdet.
Hon berättar att hon just nu funderar på om hon kan fortsätta studera terminen ut eller om hon måste ta ett jobb.
– Det behövs pengar som vi kan skicka till de som är kvar i Ukraina, säger hon och berättar att hon kommer från Vasylkiv i Ukraina. Staden ligger nära huvudstaden och var den första staden som attackerades på krigets första dag när en bensindepå exploderade.
Hennes man har tre bröder och en syster, en bror och systern är i det militära och krigar för sitt land just nu. Ytterligare en bror är kvar i Ukraina. Den tredje brodern bor i Stockholm. I början av veckan kom fyra barn, deras två mammor och hennes mans mamma från Ukraina till Stockholm.
– De bor hos brodern och hans fru, men de ryms inte alla i lägenheten så han har bett sin arbetsgivare om att de får bo i ett personalrum under den första perioden.
Hennes föräldrar är kvar i militärstaden Vasylkiv. Det finns en militär flygplats i området som ryssarna fortsätter att försöka ta. Det har de gjort från första dagen. Det attackeras och fälls bomber över staden hela tiden. Så föräldrarna befinner sig mestadels i skyddsrummet.
– De trodde inte att det skulle falla bomber nära deras våningshus, men när de gick ut såg de att det landade en raket på ett hus nära dem och den familjen som bodde där bara försvann. Nu har de också börjat att skjuta folk. Det är massor med militärer i området och det är svårt för att dem att veta om det är våra eller deras.
När föräldrarna är i skyddsrummet går det inte att ha kontakt, men när de är ute eller i sin lägenhet så ringer de till Aleksandra. De äter och duschar och sedan går de tillbaka till skyddsrummet.
Det är svårt att få tag på matvaror i Ukraina, butikshyllorna gapar tomma.
– Mina föräldrar har en källare och en egen trädgård så de har så att de klarar sig ett tag. De bjuder även de andra i området som inte har tillgång till mat. Men mina föräldrar säger att de egentligen inte har någon matlust, de är jättetrötta och utmattade. Vissa nätter måste de även sova i skyddsrummet, säger hon och skruvar på sitt blågula armband där det står Ukraina på ukrainska.
”Mitt hjärta slår i samma takt med våra soldaters hjärtan”, säger Alexandra som bär ett blågult armband där det står Ukraina på ukrainsk stavning.
– Det är svårt att hantera att dina släktingar är i fara. Jag kan inte koncentrera mig, förra veckan tog jag helt paus från studierna och var bara hemma.
Hon säger att Ryssland aldrig lämnat tanken på ett imperium och är rädd att Putin bara blir argare och argare ju längre tiden går.
– Jag kunde aldrig tro att jag skulle läsa om det som händer i Ukraina nu. Det är svårt att tro att det händer. Ingen vet hur det här kommer att sluta, men jag har svårt att se att Ukraina någonsin blir sig likt igen.