Under psykeveckan så föreläste Jonathan Hedström i en fullsatt i Andertorpssaula om en av Idrottens baksidor, press, krav och ätstörningar och om sin karriär som hockeyspelare. Som åttaåring började han att åka skridskor med sin morfar på Sidtjärn i Boliden. Ishallen i Boliden var alltid öppen och där var kompisarna.
–Jag var lite spretig som ung, men jag har mamma Carola som alltid har ställt upp på mig och hon är min hjälte, berättar Jonathan.
När han var tretton år flyttade han, mamma och hans bror till Skellefteå och från tryggheten i Boliden.
Började träna och spela i Skellefteå AIK. Han var för liten för Tv-pucken, hade svårt att platsa i b-juniorerna. Började väga 96 kilo, började att tacklas. Som sjuttonåring sa en ledare ”du är för tjock”.
–Och det slog undan fötterna på mig, men jag kom tillbaka, berättar han.
–Jag tycker att ledare inom idrotten har ett stort ansvar, säger Jonathan.
Sedan tog hans karriär fart. Som nittonårig tog han plats i a-laget.
Han blev draftad av Toronto. Lämnade som 21-åring Skellefteå AIK för spel i Luleå hockey. Tränade två till tre gånger per dag. Lämnade trygga Luleå hamnade sedan i Cincinnati Mighty Ducks, där var det långa bussresor, extremt mycket öl och bara mackor.
–Många hade problem med piller och alkohol och det passade inte ihop. Och då träffade jag nog på den sjukaste ledaren, berättar han.
Han hamnade sedan i NHL-laget Anaheim, där fick de väga in sig. Vägde de ett kilo för mycket fick de göra idioten.
–Då hände det något. På tre månader gick jag ner från 88 till 73 kilo. Cyklade extremt mycket både före och efter match och åt inte mycket. Var kanske på toa en gång i veckan. Var till och med rädda för att dricka vatten. Var störd om magen blev större och kollade mycket i spegeln. Och man blir bra på att ljuga, säger Jonathan.
Jonathan hamnade senare bland annat i Ryssland, där dracks det alkohol varje dag. Han blev orkeslös, fick svamp i magen. Jonathan har bott på nitton olika ställen. Under åren har han stött på ledare som inte har varit bra för honom.
– Tänk om jag hade tagit hjälp tidigare, nu tror jag att det pratas med om psykisk ohälsa. Och jag kommer att ha med mig det resten av livet, berättar Jonathan.