Johannas och Khaleesis kärlek undgår ingen.
Johanna Furberg tittar ned på sin hund Khaleesi med ett leende.
– Hon är mitt allt. Jag är helt säker på att det är tack vare mina hundar som jag lever i dag.
Vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa. Vissa under en kort period, andra under en längre period och en del får kämpa med det hela livet. Johanna Furberg tillhör de sistnämnda.
– Det är ganska nyligen jag började vara öppen om det. Jag skäms inte längre för den jag är och det känns viktigt att prata om det för att bryta tabun. Alltför många lider i det tysta.
Tvångssyndrom, som Johanna har diagnostiserats med, innebär att hon får jobbiga tankar mot sin vilja och känner sig tvingad att göra vissa saker. Om hon inte följer dessa tankar får hon ångest.
– För min del har det handlat mycket om att säkerställa så att ingenting ska börja brinna, genom att till exempel kolla spisen flera gånger om. Jag har även haft mycket tvångstankar kopplat till min kropp, att den måste se ut på ett visst sätt, berättar hon.
Det var i 14-årsåldern som tvångstankarna bröt ut ordentligt, efter att hon förlorade sina två yngre systrar i en tragisk brand.
– Vårt hus på Morön började brinna på natten. Jag låg och sov på övervåningen med min lillebror och mina systrar sov på bottenplan. Jag vaknade av branden och hjälpte min lillebror ut genom balkongen innan jag sprang ned för trappan.
Hon försökte hjälpa sina systrar, men på grund av den kraftiga branden gick det inte. Efter den händelsen drabbades hon av posttraumatiskt stressyndrom och tvångstankarna blev ännu värre. Hon drabbades också av svår ångest och nedstämdhet.
Johanna Furberg och hennes 6-åriga hund Khaleesi tar sig ut i naturen varje dag. ”Det är min terapi”, säger Johanna.
Den psykiska ohälsan har gjort att Johanna har haft svårt att acceptera sig själv. Självkänslan har varit låg och hon har ofta dragit sig undan av rädsla för att vara en börda för sin omgivning. Tonåren var kämpiga på många plan och ångesten gjorde att hon hade svårt att fungera i vardagen.
– Skolan var tuff och jag hade svårt för att skaffa vänner. Det resulterade i att jag isolerade mig mycket.
I tidiga 20-årsåldern befann Johanna sig i ett mörker. Hon kände sig mer ensam än någonsin. I samma veva köpte hon sin första egna hund, Ronja. Det blev den stora vändningen. Hon kände en ovillkorlig kärlek som hon aldrig upplevt förut.
– Det blev jag och hon mot världen. Hon blev min trygghet, min kärlek, mitt allt. Jag slutade känna mig ensam och vi gjorde allt tillsammans. Tack vare henne tog jag mig ut i naturen varje dag, gick upp i tid och blev överöst med kärlek när jag behövde det som mest.
Sedan dess har hundar varit en självklar del i hennes liv. Kärleken mellan Johanna och hennes 6-åriga hund Khaleesi undgår ingen.
– När jag mår dåligt vänder jag mig inåt och har svårt att öppna mig för människor. I sådana stunder har alltid hundarna funnits där. Khaleesi vet när jag mår dåligt och lägger sig alltid vid min sida då ångesten tar över.
”Utan hundarna hade jag inte levt i dag”, säger Johanna Furberg.
”Jag kan inte tänka mig ett liv utan hundar”, säger Johanna Furberg.
I dag säger Johanna att hon befinner sig på en bra plats i livet. Hon är förlovad med sitt livs kärlek, bor i ett mysigt hus i Bygdsiljum och har landat i en starkare självacceptans.
– I dag vet jag att jag duger som jag är och det är mycket tack vare hundarna. De har gett mig livskraft när jag behövt det som mest.