Alhems krematorium står mitt på kyrkogården.
Jenny börjar sin arbetsdag på Alhems krematorium runt klockan sju på morgonen. Väl på plats hämtar hon en kista med en beställning från en begravningsbyrå. Hon kollar papprena noga, bland annat för att ta reda på om personen som ska kremeras har implantat.
– Då måste man ringa patologen och fråga om det är något farligt som kan sprängas eller om de har tagit bort det. Det kan exempelvis hända med pacemakers, berättar hon.
Är det vanligt att det sker?
– Moderna pacemakers är tydligen inte så farliga. Men för några år sedan, innan jag började, har det hänt i den gamla ugnen i källaren. Så jag brukar alltid kolla.
Trots att hennes jobb kan ses som annorlunda tycker Jenny att det är viktigt.
– De som kommer hit har haft en önskan om att bli kremerade. Då försöker jag göra det så värdigt och fint som jag kan. Då känns det som en bra grej, men sen är det klart att man blir påverkad, exempelvis om det är unga som kommer in. Det är många som dör alldeles för tidigt.
Jenny har jobbat på krematoriet i över 9 år.
Påverkas du av ditt arbete?
– Jo, det gör jag. Man blir medveten och påmind om döden hela tiden. Efter att ha jobbat här ett tag insåg jag att det inte var någon ordning på åldern på de som dör. Då kände jag att jag inte må vara så rik men jag har en dröm om att vara hästägare. Så jag kör. Så får det gå som det går. Då behöver jag inte gå och dö utan att ha provat det.
Efter att allt pappersarbete är gjort kollar hon inställningarna på ugnen, bland annat för att säkerställa att den är tillräckligt varm. Efter det lastas kistan på en plattform och vägs automatiskt av ugnen.
– Ugnen är smart, säger hon och ler.
Jenny säger att trots att det kan vara tufft så ser hon sitt jobb som viktigt.
Kistan lastas på en plattform och vägs automatiskt av ugnen.
Sedan sker själva förbränningen. Som max blir ugnen 1100 grader. När processen är klar öppnar Jenny ett litet fack vid sidan av ugnen och tar ut askan med en speciell skrapa. Askan samlas i en liten fyrkantig metallhink som hon låter svalna i ett skåp.
Efter askan har svalnat plockar Jenny ut eventuella implantat som kan återvinnas.
– Höftleder, knäleder, käkimplantat. Det är alla möjliga saker, säger hon.
När förbränningsprocessen är klar öppnar Jenny ett litet fack vid sidan av ugnen och tar ut askan med en speciell skrapa.
Askan samlas sedan upp i en påse och läggs i en urna. Det är det inte ovanligt att Jenny får träffa de bortgångnas anhöriga.
– Det är givande möten och fina. Det känns så bra i hjärtat, säger hon.
Är det ett tufft jobb?
– Det kan ju vara det men när allting går bra och folk har fått leva sina liv, då är det bra.
De som arbetar på krematoriet använder speciella handskar för att inte bränna sig när de tar ut askan.