Då Steve var 31 år gammal och fick sin hiv-diagnos var det som att en dörr slog igen.
– Det var så tabubelagt och det fanns så mycket rädsla, skam och sorg kring sjukdomen. Det var i en tid då denna diagnos skulle leda till aids som var en dödsdom. Det var en grym tid.
Steve berättar att hans immunförsvar försämrades och han drabbades av infektioner. Under hela 1996 låg han på sjukhus och hans liv pendlade mellan liv och död.
– Då jag inte hade ett fullgott immunförsvar så gick det snabbt utför. Jag har svaga eller inga minnen alls av den här tiden då jag låg medvetslös.
Ett mirakel
Steve var en av de första i Sverige som fick bromsmediciner som tagits in på licens från USA. Det blev en vändpunkt och han kom sakta tillbaka till livet.
– Det var ett mirakel och ett medicinskt genombrott. Jag kunde lära mig att gå igen och återerövra krafter. Jag tänker ofta på mina olyckskamrater. På de som inte fick samma möjlighet som jag och på de som inte orkade med ensamheten och ovissheten, säger Steve och gör en kort paus.
– Idag får allt fler hiv-smittade människor tillgång till bromsmediciner vilket både minskar dödligheten och smittspridningen.
Steve bestämde sig tidigt för att vara öppen om sin sjukdom. Genom åren har han arbetat med hiv i många olika sammanhang. Han håller föredrag, skriver böcker och har medverkat i en dokumentärfilm. Sedan 2012 jobbar han som diakon vid Sankt Görans sjukhus.
– Jag möter ibland människor som ställs inför svåra sjukdomsbesked och i mitt arbete kan jag använda mig av mina egna erfarenheter till att hjälpa andra, säger Steve och fortsätter.
– Fortfarande är hiv något som kan ge starka känslor av rädsla, ilska, sorg, skam och skuld. Vi måste våga prata om det svåra i livet och aldrig sluta berätta.