Du har säkert sett Mian Hassan Raza på stan. Hans snygga kostymer, flugor och kedjor är svåra att missa. "Där går en riktigt självsäker person", kanske du tänker.
Men det var inte sån han var innan kan kom till Skellefteå 2021.
– Jag var så plågsamt blyg. Jag lämnade knappt mitt hus i Pakistan. Bara för att gå till skolan, men sen gick jag direkt hem igen.
Mian var inte nöjd med sin tillvaro. Han ville vara mer äventyrlig, träffa människor och få nya erfarenheter, men var förlamad av ångest och blyghet.
Något behövde förändras, och han fick en liten knuff när en vän till honom åkte för att studera cybersäkerhet i Luleå.
– Jag var också intresserad av cybersäkerhet. Västerländska länder är verkligen långt framme inom området, så jag ville verkligen studera här och lära mig från de bästa. När möjligheten kom att studera mitt drömämne i ett nytt land blev jag verkligen exalterad.
Det gav honom också möjligheten att skapa en ny identitet, och bli mindre rädd för livet.
Bestämde du dig för att anta en ny personlighet när du kom till Skellefteå?
– Ja, exakt. Och det var verkligen svårt för mig, men jag hade inget val. Eftersom jag studerade här, bodde här, träffade nya människor, så var jag tvungen att bli någon annan; jag kunde inte vara den person jag var i Pakistan. Kläderna är en del av det. Jag älskar att klä mig så här. Och nu när jag berättar för folk att jag brukade vara mycket blyg, att jag var rädd för att träffa människor, skrattar de för de ser mitt nya jag.
Vilka steg gick du igenom för att bli mindre blyg?
– Jag sökte upp en ny miljö med nya människor, där ingen kände mig eller hade förutfattade meningar om mig. Här kan jag träffa en främling och göra ett misstag, men det spelar ingen roll, för jag kommer troligen aldrig att se personen igen. Så mina utmaningar blev att ta reda på hur jag skulle hitta boende, var jag skulle köpa matvaror och vilka jobbmöjligheter det fanns. Att hantera dessa utmaningar i ett nytt land och i en ny kultur är vad som gjorde mig till den jag är idag.
Blev du överraskad av något i Skellefteå?
– Jag tillbringade mycket tid på Facebook, där jag träffade flera människor från Skellefteå och slutligen hamnade i gruppen Expats & Friends, som är en enormt hjälpsam gemenskap. Jag hade massor av frågor, och de svarade på alla, så jag blev inte förvånad över så mycket när jag kom hit.
En aspekt som Mian dock har funnit överraskande är hur svårt det är att interagera socialt med lokalbefolkningen.
– Jag kommer från en mycket öppen kultur där människor möts och hälsar på nästan alla de träffar. Jag trodde att det var så överallt. Men inte i Sverige. Jag sa 'hej' till alla men ingen svarade. Jag bor på Campus, och ibland lagade jag mat åt andra som bor där. Vi pratade och hade trevligt. Men nästa dag när jag såg dem och hälsade ignorerade de mig. Det var verkligen nedslående.
Mian frågade en svensk tjej om varför det var så svårt att komma in i sociala sammanhang.
– Jag undrade om det berodde på att jag inte var van vid att träffa människor och att jag kanske gjorde något fel. Men hon sa "Nej, vi svenskar är bara sådana. Vi bryr oss inte om att prata med nya människor för våra sociala cirklar är redan fulla, och vi behöver inga nya vänner". Det öppnade verkligen mina ögon.
Ett tillfälligt möte på Max bjöd på en annan, mörkare, synvinkel.
– Jag pratade med en kvinna som var lärare och frågade om anledningen till att folk inte pratade med mig var att svenskar är blyga. Hon sa "Nej, det är medvetet. För några år sedan var det några utlänningar som var inblandade i brottsliga aktiviteter. Så därför är vi rädda för dem och pratar inte med dem".
Trots de ibland oroande samtalen med lokalbefolkningen trivs Mian i Skellefteå. Han gillar stadens kompakthet och att han kan gå nästan överallt i centrum. Men framför allt är han glad över hur hans flytt hit har tillåtit honom att bli den utåtriktade, vänliga och äventyrliga person han alltid velat vara.
– På flyget från Pakistan till Sverige var jag skräckslagen. Jag fick en slags panikattack, för jag var så rädd för att flyga. Men sedan jag flyttade till Skellefteå har jag börjat klättra och vill hoppa fallskärm.
Han pausar och ler:
– Jag brukade vara rädd för allt, och nu är jag inte rädd för någonting.