Båda Lilla Hjärtat och Emmy växte upp i familjehem. Fyraåriga Emmy var frivilligt placerad, Lilla Hjärtat var tvångsomhändertagen. Det handlar om hastiga byten av hem, föräldrar och syskon, där det funnits oro att barnen ska ta skada.
Båda familjehemmen fick höra att det rörde sig om uppväxtplaceringar – fastän en socialtjänst inte kan utlova det. I båda fallen har man bedömt att barnen borde stanna i familjehemmen, trots att biologiska föräldrar vill annat. Och i båda fallen har man ändrat sig, efter att domstolar gjort andra bedömningar. Ett utökat umgänge med biologiska föräldrar fick konsekvenser för både barnen. Emmy började bland annat kissa på sig. I DN:s granskning av Lilla Hjärtat, framgår att samma sak hände här.
IVO:s kritik är skarp, i båda fallen. Men här finns stora skillnader. När det gäller Lilla Hjärtat riktas kritik mot hanteringen av flytten. IVO konstaterar att föräldrarna fick sätta ramarna, inte barnets bästa. Inte heller har nämnden undersökt om det fanns skäl för att ansöka om flyttningsförbud, vilket kan göras om man ser risker för barnet.
Ingen liknande kritik riktas mot socialnämnden i Piteå, trots att inte heller de övervägt ett flyttningsförbud.
Bandinspelningar visar att socialtjänsten inte tycks förstå att det är ett alternativ. Chefen säger: ”När det väl varit en rättslig prövning, då kan vi inte göra om det igen.” Det stämmer inte.
Varför får socialnämnden inte kritik för det?
– Jag har inte tagit del av just detta citat. Utan nämnden har redogjort för att den har prövat ett flyttningsförbud, och ett flyttningsförbud kan prövas om omständigheterna förändras och oavsett om det tidigare varit en rättslig prövning av vårdnadsöverflytt, säger Pia Karlsson, enhetschef vid Inspektionen för vård och omsorg, IVO.
De säger det – men de kan inte bevisa det.
– Ja, dokumentationen brister.
IVO litar alltså på socialnämndens uppgifter. Trots inspelningar som visar annat och avsaknad av dokumentation.
– Det är den sammantagna bedömning vi gjort, utifrån det underlag vi haft. Vi säger ju också i beslutet att det är tydligt att ett barn ska återförenas utifrån en god planering och en god tidsaspekt och att barnets bästa inte har beaktats i flera avseenden här.
Inte heller kritiserar IVO hur överflyttningen av Emmy gick till. Gällande Lilla Hjärtat anser IVO att nämnden borde ha sett att det fanns risk att flickan skulle fara illa. Trots att socialtjänsten noterade att det inte var för bäst för barnet och påtalade att hemflytten inte skulle gå för fort övervägde man aldrig att det kunde vara skadligt.
Det kunde ha handlat om Emmy. I en inspelning hörs en handläggare säga till familjehemmet: ”Det är väl aldrig i ett barns bästa att byta familj efter fyra år.” Även i Emmys fall skulle hemflytten få ta tid. Men flytten gick snabbt, under dramatiska former, mitt i natten från NUS. Kritik kom från bland andra akutens verksamhetschef, som beskrev hur socialtjänsten uppträdde respektlöst och nästan hotfullt. Här finns inspelningar som styrker kritiken. Inspelningar som även IVO fått ta del av.
Inte heller det får nämnden kritik för?
– Vi ska vara objektiva i vår bedömning, här konstaterar vi också att det råder olika bilder av vad som skett. Vid tidpunkten på NUS var barnet varken placerat med stöd av Socialtjänstlagen eller Lagen om vård av unga. Föräldrarna hämtade hem sitt barn.
Ni utgår från socialnämndens svar – ni granskar inte om svaren stämmer?
– Det råder olika uppfattningar. Men vi konstaterar också att det fått konsekvenser. Vi påtalar nämndens ansvar att följa gällande lagstiftning för att säkerställa barnets rättigheter och att det finns lärdomar att dra från vårt beslut.
Emmys pappa säger till DN att hon frågar efter familjehemmet, men att han inte vill att de ses.
Saknar Emmys vilja betydelse?
– Alla barn har rätt att bli hörda och när socialnämnden gör uppföljningar kan de lyfta frågan.
Men om vårdnadshavaren säger nej – så sker inget?
– Barnet är ju inte placerat längre. Då är det upp till vårdnadshavaren. Men det rimliga, när socialnämnden gör uppföljningar är att de närmar sig frågan och försöker uppmuntra till fortsatt kontakt. Förutsatt att det inte finns omständigheter i familjehemmet som skulle göra en kontakt olämplig, säger Pia Karlsson.