Agnetas man var på vård- och omsorgsboendet i tio månader. "Det var sådan omsättning på personal att jag inte orkade bry mig om vad de hette", säger hon.
I augusti berättade vi om brister på korttidscentra i Skellefteå. Det ledde till åtgärder för att förbättra situationen. Nu vittnar ännu en anhörig om problem på ett annat vård- och omsorgsboende.
Agneta Frisks man hade en demensdiagnos och till slut blev det för tufft att bo hemma. För tio månader sedan fick han en boendeplats.
– Jag hade en bra bild av boendet och var positiv till en början.
Men det blev inte den avlastning hon hade hoppats på.
Agneta kom ofta dit, nästan varje dag och tog med honom ut på utflykter och annat för att sysselsätta honom. Att hon var där ofta gjorde även att såg att vården brast. Det handlar om allt från att hon upplevde att maken fick lite och smaklös mat, att toapapper låstes in, till medicin som legat kvar i sängen och att maken gått omkring i täckbyxor.
– Kycklingsoppan han fick innehöll knappt något kött. Personalen sa att han fått en macka också. Jag tycker det borde vara bättre när man betalar 3700 kronor för maten.
Istället tog hon själv med frukt, mackor och kex. Eller så åkte de på kafé eller åt hos bekanta.
Den gången han hade täckbyxor på sig hade han även en sko på ena foten och en socka på den andra där han satt i dagrummet.
– Vad har hänt här tänkte jag.
Väl inne på rummet upptäckte hon att maken saknade kalsonger och att täckbyxorna var fulla av intorkad avföring.
– Det blev som cornflakes i toan.
Innebyxorna låg blöta i sopkorgen. Överkastet och en stol var också full av avföring.
– Det var hemskt att ingen sett eller gjort något. Att ingen gått in till honom när de såg vad han hade på sig och kollat vad som hänt. Det är skrämmande, säger hon.
En gång fick hon veta att han sovit på soffan under natten. Täcket var inlåst i en garderob och det var förmodligen varmare mot ryggstödet i soffan än i sängen. Förklaringen hon fick var att de boende stjäl täcken av varandra.
Hon har även kritiserat att personal suttit långa perioder och snackat med varandra istället för att se till de äldres behov.
– En gång var det en personal som lekte med en fotboll ute. Fem meter bakom gick en tant med rollator. Han kunde väl ha pratat med henne, om omgivningen, ställt frågor till henne.
Agneta framförde kritik till chefen.
– Varför säger inte du till personalen? sa chefen. Ja, om vi anhöriga ska komma hit och bestämma över personalen, då behövs väl inte cheferna, säger Agneta Frisk.
Vad tror du bristerna beror på?
– Problemet är att ingen organiserar upp arbetet. Man kan inte anställa personal och sedan inte ge dem rätt instruktioner.
Hon tillägger att det även är viktigt att personalen kan svenska.
– Min man kunde inte prata. Jag behövde ibland förklara två, tre gånger innan de förstod och då var jag ändå osäker på om de verkligen förstod.
Hon tillägger:
– Jag upplever också att arbetsmoralen och engagemanget var lågt även om det absolut finns stjärnor bland personalen. Det är också omänskligt att tro att personal som går mellan flera olika boenden ska kunna ha koll på alla patienter.
För några veckor sedan avled hennes make på boendet av covid-19. Hon är kritisk till att han var uttorkad och att dropp inte sattes in tidigare. Men den striden orkar hon inte ta just nu.
– När han hade dött var jag så slut av allt detta bråk.
Agneta Frisk skrev ett brev om sina upplevelser till socialnämndens ordförande. Det lämnades sedan till ansvarig verksamhetschef Linda Dehlin. Enligt Agneta Frisk fick hon en bra återkoppling från henne.
Vad hoppas du på nu?
– Det här måste förändras snarast.
"Vi skulle behöva få upp lönerna och höja statusen på yrket för att klara kompetensförsörjningen och för att göra det behövs det helt klart pengar", säger Linda Dehlin.
Linda Dehlin medger att de har en ansträngd personalsituation med mycket vikarier och även hög sjukfrånvaro på grund av covid.
– Vi ska vara ärliga och ta på oss att det finns brister. Vi hinner inte genomföra alla genomförandeplaner, men vi gör allt för att ge den omsorg som behövs.
Hon betonar att det är jätteviktigt att samtala med anhöriga och berättar att ledningsgruppen får mejl och samtal från anhöriga om problem.
Agneta tror att en orsak till bristerna är att arbetet inte organiseras upp. Hur ser du på det?
– Jag tror inte det saknas rutiner. Jag tror snarare det beror på förvirringen som uppstår när man är ny på jobbet. Vi jobbar för att det ska finnas ordinarie personal på kvällar och helger, men oväntad sjukfrånvaro kan ändra på det. På många ställen räcker personalen till för att upprätthålla rutiner, men ibland blir det avvikelser. Det är vi medvetna om.
Agneta upplever att personalen är oengagerad och fick höra att hon skulle säga till personalen. Hur låter det?
– Det låter inte trevligt. Jag håller med henne. Samtidigt är det svårt att veta vad de pratade om när man inte var i situationen. De kan ha diskuterat planeringen eller plötsliga sjukskrivningar. Personalen kan inte lämna de äldre för att ha möten.
Återigen pratar en anhörig om språkförbistring. Det som görs verkar inte räcka till.
– Jag tänker att vi måste fortsätta på alla spår vi har.
Hon nämner språkombud på boendena, mentorer med samma språk, mentorskap och lärcentra som ger utbildning.
Vilken kontroll görs innan personal börjar inom vård- och omsorg?
– Rekryteringscentrum gör språktester. De som godkänns kommer ut i verksamheten och även där görs en bedömning. Om det inte fungerar skulle man kunna hjälpa till med annat, exempelvis tvätt och i köket. Det kan vara en väg in i omsorgen. Det här är på gång inom vård- och omsorg i en massa små led.
Hon berättar att de samarbetar med arbetsförmedlingen om detta. Fyra personer ska anställas i nystartsjobb och de ska jobba i två hus inom vård och omsorg med just service.
Det låter som om ni mest får släcka eldar?
– Ja, framför allt är det så vid covidsmitta som vi har i hälften av husen nu. All respekt till personalen som jobbar med det.
Det var ett ansträngt läge redan före covid. Ska ni göra en analys av kvaliteten på boendena?
– Det ska vi absolut göra och vi för hela tiden en dialog om det. Vi måste titta på uppdraget, förutsättningarna och förväntningarna på vård- och omsorg. Den vård som ges i dag är omfattande. Ofta är personerna i livets slutskede. Vi behöver se över att resurserna läggs på rätt saker. Vi får ju mycket signaler kring detta nu från fack, personal och i media.
Behöver ni mer pengar?
– Jag tror att det först handlar om att samordna oss på ett bättre sätt, vi ser ofta att det finns personal och kompetens men inte där den behövs.