Niklas Larsson Lirell var den som utbildade Norrans reporter i improteater.
Tydligen är det den engelsk-kanadensiske Keith Johnstone som vi har att tacka för improvisationsteatern.
Denna fantastiska underhållningsform som är teater utan manuskript. Improteater är mer känt som en humorform än en teaterform. Som till exempel det välkända komikerprogrammet Saturday Night Live där många av komikerna har uppkommit genom improvisationskomik.
Impron kom till Sverige under 80-talet och har spridit sig till en massa platser i Sverige. Tack och lov har den också nått Skellefteå.
Där är det Unghästen som kanske mest förknippas med impron på den lokala scenen och det är också Unghästen vi vänder oss till när det är dags att få svaret på frågan "Hur svårt kan det va med improteater?".
Niklas Larsson Lirell har många års erfarenhet av teaterformen.
– Det var egentligen innan Sälteatern. Det var jag, Saga Eserstam, Mattis Kågström och David Åkerlund som hade börjat spela teater ihop. På Västerbottensteatern fanns Dag Hellström och Claes Åström som höll på med impro och speciellt Claes var väldigt pigg på att dra in oss. Det första vi gjorde med publik var La familia och det måste vara sent 90-tal.
Det innebär att Niklas improviserat i över 20 år. Och när man spelat improteater så är det ofta med fullsatt i publiken.
Vad tror du det är som publiken gillar?
– Som publik blir du engagerad och jag tror att det är något kittlande att jag som publik vet att de på scenen inte vet vad som ska hända. Vilket är helt vansinnigt egentligen, säger han och skrattar innan han fortsätter:
– Många är ganska rädda att prata och ställa sig framför publik och att tänka sig att göra det vi gör är det nog inte så många som vill. Men det blir en väldigt fin energi mellan publik och de på scenen. Det blir en "Vi gör det tillsammans-känsla".
Impro kan också användas på flera sätt.
– Dels som en underhållning som till exempel improviserad melodifestival. Den säljer vi alltid ut när vi gör den. Sedan använder vi det när vi ska jobba fram nya föreställningarna.
Improteater kan vara väldigt roligt. Det tycker i alla fall Niklas Larsson Lirell, David Åkerlund, Linda Gustafsson och David Ekström här.
Unghästen är dessutom ute på företag.
– Då är vi ute och jobbar med grunderna i impro. Att lära sig lyssna på varandra och hur man använder andras idéer. Det brukar vara basen när vi har utbildningar. Då kan man improvisera situationer på arbetsplatsen med en skriven scen först och sedan får publiken komma fram till hur man vill förbättra en situation eller missförhållande. Vi använder impron väldigt brett då vi också har kurser och workshop för privatpersoner. Det känns jättekul och tillfredställande att nyttja hela spektrat av det.
Linda Gustafsson är en av många duktiga skådespelare i Unghästen.
I USA och Kanada så kallas det för "improcomedy".
– Men i Europa så vill man göra det till lite mer scenkonst. Stockholms improvisationsteater är enormt duktiga och har bland annat gjort improviserad Lars Norén. Men även då ligger det ju humor i att det är improviserat för publiken. Det går också att spela väldigt gripande och jobbiga scener. Vi gjorde "Effekten av affekten" och där har vi försökt gå djupt ner i källaren. Men alla de föreställningarna har innehållit skratt. Igenkänningen är stor. Varje åskådare har ju sin koppling till det som händer. Så ibland blir det sorgsen ton och ibland roligt.
David Ekström måste hitta på en anledning till varför Niklas Larsson Lirell ska lämna sin stol.
Hur svårt är det egentligen med improteater?
– Det är som allt annat man vill göra. Om man vill träna så blir man bättre. Vissa har fallenhet för det på en gång. Andra har en liten längre startsträcka. Och så beror det på hur roligt man tycker att det är. Tycker man att det är väldigt väldigt roligt så är man bra på det.