När det är hög ljudnivå kan det bli svårt för barnen att urskilja vad som sägs, säger Carolina Lundmark och Eleine Öhlund.
– Det kan bli socialt jobbigt också, man vill inte vara den som säger ”va” tio gånger i klassrummet.
Lejonströmsskolan i Skellefteå är en så kallad hörselskola. Det innebär att skolan är anpassad för att ta emot barn med hörselnedsättning – dessa elever går i ”vanliga” klasser, med specialkompetens på plats för att de ska få det stöd de behöver. Klassrummen är utrustade med ljudanläggning och mikrofoner till lärare och elever.
Nu är en stor förändring på gång i de lägre åldrarna. Till våren vill kommunen slå ihop klasserna i årskurs 2 och 3, så att det bara blir två parallellklasser i varje årskurs i stället för dagens tre.
Då stiger elevantalet till 27–28 elever per klass. Carolina Lundmark och Eleine Öhlund är två av de många föräldrar som ifrågasatt beslutet – de har varsin dotter med hörselimplantat och är oroliga över hur det ska gå.
– Vi sökte oss till Lejonströmsskolan för att våra barn skulle få gå i hörselklass. Lejonströmsskolan är känt för att vara hörselanpassat med små klasser och bra ljudnivå. Det är en skola som rekommenderas av Hörselrehabiliteringen på Karolinska Universitetssjukhuset, säger Eleine Öhlund.
Deras döttrar Liv och Celine är nio år och går i årskurs 3. Båda tjejerna har så kallade cochlea-implantat som stimulerar hörselnerven.
Ett i grunden fantastiskt hjälpmedel som ger gravt hörselskadade och döva personer möjlighet att uppfatta ljud och tal. Men det kan bli problem i bullriga och stökiga miljöer.
– Då kan det vara svårt att urskilja ljuden. Det blir mer ansträngande, säger Carolina Lundmark.
Hon får medhåll av dottern Celine:
– Ja, man blir mycket tröttare då!
I början av november hölls ett föräldramöte då kommunen informerade om planerna på att slå ihop klasser. Carolina Lundmark och Eleine Öhlund tycker inte att de blev klokare av mötet.
– Från ledningen sas det att man inte har vetat om att det är tre parallellklasser i de här årskurserna, att man hela tiden har trott att det bara varit två klasser. Och att man därför nu måste göra den här förändringen, eftersom det bara finns kapacitet för två klasser.
– Man tappar ju förtroendet. Hur kan de inte ha koll? Och hur kan de då påstå sig veta vad som blir bäst för barnen?
De tycker sig inte ha fått någon ordentlig förklaring till planerna.
– Det hänvisas till ”budgeten”. ”Nästa vecka får vi vår budget, först då kan vi säga mer”. Men sen har vi inte hört något, säger Carolina Lundmark.
Det naturliga hade varit att genomföra en sådan här förändring mellan läsåren, tycker föräldrarna.
– Vi förstår inte varför det plötsligt blev så bråttom.
Skellefteå kommun har antagit en ambitiös strategi, ”Ett Skellefteå för alla”, för att signalera att alla ska kunna delta i samhällslivet på lika villkor – oavsett funktionsförmåga.
Därför känns den planerade skolförändringen ännu mer ologisk, tycker Carolina Lundmark och Eleine Öhlund. Båda känner en stress över att inte riktigt veta hur det ska bli till våren och är oroliga att barnen ska få det svårare i skolan i takt med att de snart börjar mellanstadiet och kravbilden höjs.
– Det känns jobbigt att inte ha några svar att ge, säger Eleine Öhlund.
Ett cochleaimplantat ersätter hörselsinnet och leder signaler direkt till hörselnerven så att döva och gravt hörselskadade kan höra ljud och tal.
Enligt Hörselskadades Riksförbund (HRF) bör en klass med hörselskadade elever inte ha fler än 15 elever. Marlene Norlund Idenäs är ordförande för HRF Skellefteå och tycker att kommunens agerande är märkligt.
– Om det här är ett politiskt beslut så borde vi ha fått yttra oss som remissinstans.
– Men jag blir också besviken om det är fattat på tjänstemannanivå. Det är ett så pass viktigt beslut, det handlar ju om att barn med hörselskada ska få rätt förutsättningar i livet.
Susanne Marklund är biträdande avdelningschef för grundskolan. Hon understryker att förändringen grundar sig i ett kapacitetsbeslut om att det ska vara 50 elever per årskurs i de lägre åldrarna. Det innebär alltså två klasser med 25 elever vardera.
Finns det inte en poäng att ha mindre klasser i just det här fallet?
– Vi har de senaste åren jobbat för att få en likvärdig utbildning i hela kommunen och för att åstadkomma det behöver vi ha högre andel elever i varje klass. Då har vi till exempel möjlighet att fördela våra behöriga lärare så de kan arbeta i hela kommunen.
En invändning är att det inte alls blir likvärdigt, eftersom detta drabbar de hörselskadade eleverna.
– Om vi har större klasser så frigörs resurser att hjälpa elever med individuella behov, konstaterar Susanne Marklund.
Hon poängterar också att klasserna fortsatt kan delas in i mindre grupper under lektionstid för att tillgodose de individuella behoven.
Kommer personalstyrkan att påverkas?
– Jag kan inte uttala mig om det. Det är rektor och biträdande rektor som organiserar den saken, vi från förvaltningen är inte inne och detaljstyr vem som ska jobba var och så vidare.
Susanne Marklund, biträdande avdelningschef grundskola Skellefteå kommun. 20241127.
Det finns en oro bland föräldrarna att specialkompetens nu ska försvinna.
– Just därför kommer vårdnadshavare inom de närmaste dagarna att få information om hur det blir. Det gör vi för att trygga vårdnadshavarna. Rektorer och biträdande rektorer behöver invänta nästa års budget innan de gör organisationen och därefter informerar vårdnadshavare.
Gör ni det här för att spara pengar?
– Nej, beslutet har ingenting med ekonomin att göra. Men det är klart, i en kommunal verksamhet bygger allt på att vi vet vilka ekonomiska ramar vi har och det är därför informationen har dröjt.
Hon bekräftar att förvaltningen missat att det har varit tre klasser i de aktuella årskurserna.
Hur kunde ni missa det?
– Ja, det kan man fundera på. Vi har inte haft koll och det är ett misstag. Vi har utgått från kapacitetsbeslutet att det har varit två klasser fram tills att vi uppdagade att det är tre.
Hon säger att hon har ”all respekt” för vårdnadshavarnas oro.
– Därför var det viktigt med föräldramötet, vi tog till oss av deras funderingar. Jag uppfattade också att många vårdnadshavare sa att de tror det kommer bli bra, att de bara ville förstå hur vi tänkt göra.
– Om vi har brustit i kommunikationen får vi ta till oss av det. Vi tar till oss och lär oss av all feedback vi får.
HRF tycker att beslutet borde tagits i nämnden. Vad säger du om det?
– Detta är inget som nämnden styr över, det är ingen politisk fråga. Det är upp till avdelningschef att bestämma kapaciteten.
– Under våren ska vi se över alla våra specialverksamheter och då kan ju frågan komma upp igen. Men nu har vi bestämt att göra på det här sättet.
Hur ska ni se till att det blir så bra som möjligt för barnen framöver?
– Våra medarbetare känner eleverna bäst, vet vilka behov de har och kommer organisera, planera och göra det så bra de bara kan för eleverna. Det förtroendet har jag för skolledningen och medarbetarna, säger Susanne Marklund.