För tre år sedan fick Amanda diagnosen borderline personlighetssyndrom. Hon hade själv bett om att få bli utredd för borderline och add, då hon under lång tid känt att det var något som inte stod rätt till.
Efter hon blivit diagnosticerad erbjöds hon att gå behandlingsprogrammet med mentaliseringsbaserad terapi vid psykiatriska kliniken i Skellefteå.
– Det som kändes skönt med att få en diagnos var att man nu visste hur man skulle behandla problemen, säger hon och fortsätter;
– Jag kände att det inte fungerade att leva så som jag gjort och därför gav jag det en chans. Behandlingen har varit jättetung och påfrestande, men så här i efter hand är det så värt det. Den här behandlingen är det bästa som hänt mig.
Amanda hade tidigare väldigt svårt att prata inför folk och avstod under hela gymnasiet från att redovisa inför klassen. Därför kändes delen med gruppterapi otroligt tuff.
– Att jag nu skulle öppna upp mig för främlingar och prata om de jobbigaste och känsligaste delarna av mitt liv kändes otroligt jobbigt, men mot slutet av behandlingen har det känts lättare.
Tidigare hade Amanda haft svårt med nära relationer, vänskapsrelationerna var ofta kortvariga. Hon var i ett kärleksförhållandena som inte var bra för henne, men eftersom hon var extremt rädd för att bli övergiven gjorde hon ändå allt hon kunde för att inte bli lämnad.
– Jag har haft de här problemen så länge jag kan minnas och alltid känt mig missförstådd. Under en period självskadade jag genom att skära mig själv, tog stora mängder tabletter och hade sex med personer jag egentligen inte ville för att lindra min ångest.
Borderline diagnosen tog sig även i uttryck i starka känslor som svängde kraftigt. Hon kunde gå från att vara glad till arg eller väldigt ledsen på bara några sekunder, utan att varken hon eller andra riktigt förstod varför.
– I dag har jag lärt känna mig själv och kan förstå mina känslor och även förklara dem för andra. Jag har även mycket lättare för att snabbt ta mig ur jobbiga känslor. I dag tänker jag mer logiskt och rationellt.
– Först kändes två år som en väldig lång behandlingstid, men nu efteråt förstår jag att det behövs så lång tid för att ställa om hur man tänker. Jag har utvecklats otroligt mycket under de här två åren på ett sätt jag inte ens trodde var möjligt.