Avfallet kommer i dessa containar, berättar Rickard Pettersson. Denna står på upptining eftersom innehållet har frusit ihop.
Om lite mindre än ett år måste alla svenska kommuner sortera ut medborgarnas matavfall. Det innebär stora förändringar för de som tidigare har bränt allt.
Men Skellefteå kommun ligger bra till sedan länge, det egna biogasverket på Tuvan har varit i drift sedan 2007. Det tar inte bara hand om Skellefteås matavfall, utan även det från Umeå och Lycksele.
Det tas emot 9 000 ton matavfall per år, varav i grova drag 5 000 ton kommer från Umeå/Lycksele och 4 000 från Skellefteå.
Det finns avtal om mer, och inom ett år tar de emot allt från hela Västerbotten, utom Storuman.
Dessutom tas det emot slaktavfall från Skellefteå och Luleå.
Det görs också biogas av bajs och annat som skilts ut i Skellefteå kommuns olika reningsverk (det kallas slam).
Rickard Pettersson har jobbat på biogasverket i åtta år och visar runt tillsammas med enhetschef Robert Vårstig.
Avfallet anländer i slutna containrar, och hälls ner i stora behållare. Vi tittar ner i en halvfull behållare vars innehåll kommer från bruna tunnor, men har omlastats på Degermyrans avfallsstation. Det är redan trasigt och kladdigt.
Robert upptäcker direkt ett par solglasögon som inte skulle ha varit där. I övrigt får denna sändning godkänt.
– Kameror bevakar tömningen och då upptäcks de stora felstorterade grejerna, säger Rickard och pekar på tre bruna tunnor som helt enkelt följde med in i sopbilen och nu ligger skrynkliga och förstörda.
– Ser vi något stort så går vi hit och fiskar upp det direkt.
Hoppsan, här gick det undan. Tre tunnor som följt med sopbilen.
Värre är det med skräp som hunnit bli smutsigt och diskret. Det följer med i transportskruvar och rör och kan vålla besvärliga stopp.
– Vi har plockat ut mattor, täcken, kläder. Textil är värst för det virar in sig så mycket. Det är inget roligt jobb att ta bort, säger drifttekniker Hans Fryxell.
Förvånat undrar jag hur folk kan kasta sådant i matavfall.
– Kanske tror någon att det är användbart i vår process, men det är det alltså inte, säger Rickard Pettersson.
Inkommet matavfall. Längst ner syns de transportskruvar som kan förstöras om det har kastats stenar eller metallgrejer i de bruna tunnorna.
Annat som personalen inte vill hitta är stenar.
– Folk lägger stenar i botten på tunnan så den inte ska välta när det blåser, och då följer ju stenarna med. De kan i värsta fall sabba krossen, säger Hans Fryxell.
Även järn och andra metaller kan förekomma och Robert visar en låda med "fynd" från driftstoppen.
Enhetschef Robert Vårstig visar en låda med motorgrejer som hittats i matavfallet.
Utöver det nämnda följer också en del förpackningar med.
– Ska man kasta vätskor ska man inte slänga hela förpackningen i bruna tunnan, utan hälla innehållet i slasken, förtydligar Hans. Mjölken/filen/juicen kommer då till avloppsverket och skiljs ut vid reningen. Även då blir det biogas i slutänden.
Inkommande matavfall förs med skruvar till en kross, och vidare till en stor tank där det blandas med vatten och får en ordentlig omrörning.
I en separator silas blandningen och då skiljs oönskade material bort. Det är oftast bitar av förpackningar och påsar.
Sörjan hamnar sedan i mellanlager, det är stora tankar som står utomhus.
När det är dags för rötning pumpas blandningen till upphettning då man tar bort eventuella bakterier och annat smittsamt. Den värms till 70 grader i en timme.
Sedan går blandningen till rötkammaren där den förvaras i 18 dagar i en temperatur på 52-53 grader. Då bildas rågas som främst består av metan och koldioxid.
Rågasen går vidare till rening och kvar blir 98 procent ren metan.
Biogasen skickas i ledning till ett offentligt tankställe på Hedensbyn samt Skelleftebuss på Östra Navet. Vidare körs det i flak till tankställen på Norrböle och Hammarängen.
Cirka 15 procent av det inkomna materialet går inte röta. Metaller är ett sådant exempel.
Till sist ska det nämnas att biogasverket får material över. Av inlämnat avfall används 82-85 procent. Resten är ej användbart, och kommer ofta från förpackningar och påsar.
– Det blir fragment kvar av påsarna, vare sig det används pappers- eller majspåsar. De torkas och returneras till Degermyran där det skickas som brännbart till Umeå.
Rickard Pettersson och Hans Fryxell säger att det blir något mer strimlor kvar av papperspåsar än majspåsar.
– Men det är inget problem eftersom bitarna blir små och inte stör processen.
Överblivet skräp som torkats och ska skickas för förbränning. Här hamnar exempelvis strimlor från pappers- och majspåsar.
Även rötningen skapar avfall; slam. Det skickas till en firma i Luleå och förvandlas till jord och för det måste man betala.
Om all gas inte går sälja måste den brännas. Det kallas att fackla.
– Förr i tiden facklade vi rätt mycket, men nu är produktion och efterfrågan mera i fas. Vi facklar bara på sommaren, då det går färre bussar, säger Rickard.
Rickard Pettersson har jobbat i biogasverket i åtta år och säger att det gjorts många förbättringar. I bakgrunden den nya gasrening som byggdes 2018.