Med hjälp av den här bilen blev Johan kidnappad i Skellefteå. Ett dygn senare sågs bilen vid ett rån vid en bensinstation i Boden, som en 24-årig man dömts för.
Han heter någonting annat än Johan men han får det namnet i den här intervjun – och de brott han utsattes för visar tydligt hur ett brottsoffer kan drabbas på så många sätt.
Den mest tydliga förändringen för Johan är att kidnappningen och kidnappningsförsöket har inneburit att han tvingats lämna Skellefteå.
Det handlar om hans personliga säkerhet, det handlar om han personliga trygghet. Johan bor sedan i april på en annan ort någonstans i Sverige.
Det handlar också om att Johan fått en dyr lärpenning efter brotten han utsattes för i våras i Skellefteå.
– Jag var uppenbarligen en alldeles för naiv människa. Det här har ändrat mig som person, nu måste jag tänka på min egen säkerhet, jag måste kunna försvara mig nästa gång.
Den 2 april 2020, Johan kidnappas vid Kanalskolan:
– Tre av dem kommer fram och är trevliga, bjuder på cigaretter och frågade om jag kan ”fixa röka”. Det känns lite skumt att de är så snälla. Plötsligt säger en av dem att jag ska hoppa in i deras bil. ”Det skulle bli enklast så”, säger han till mig.
– Jag säger att jag inte är beredd på att följa med men svaret blir hela tiden att ”det är lugnt, det ska fixas, du ska få mycket pengar”. Jag har nog en underliggande rädsla och det är ju tre mot en, jag blir lite överrumplad och går till sist med på att åka med i bilen. Det pratas om cannabis och orimliga priser, fortsätter Johan berätta.
Ändras tonläget i bilen?
– Ja, den vänliga tonen dör ut. Föraren kör väldigt fort och börjar tuta när det kommer ett tåg så att vi tvingas vänta på att bommarna ska gå upp. De är nog rädda att jag ska hoppa ut.
När de kommer fram till Stackgatan tar en av männen tag i Johan med bägge händerna och drar honom mot lägenhetsdörren och säger: ”Var inte rädd”.
– När dörren öppnas ser jag att två av dem har skottsäkra västar, jag får också inne i lägenheten veta att jag ”är körd”.
Gör du motstånd?
– Ja, jag kämpar emot och tar tag i dörrkarmen. En av dem trycker något mot min högra sida och säger: ”Vill du ha kniven i dag?”. Jag blir väldigt rädd och ber att de inte ska hugga mig. Jag får också höra att de behöver pengar och att jag skulle hjälpa dem med detta.
Vad händer då i lägenheten där Johan hålls kidnappad i fem timmar?
Polisens utredningsinsatser visar att det från en av kidnapparnas telefoner – en 18-årig man från Boden – görs diverse websökningar på Johan. Det installeras en app för den bank där Johan är kund och från 18-åringens telefon genomförs det flera aktiviteter.
Den 2 april hölls Johan under flera timmar kidnappad i en lägenhet på Stackgatan på Morö Backe i Skellefteå.
Det görs en misslyckad låneansökan på 50 000 kronor, swish-gränsen höjs till 15 000 kronor, ett försök görs att ansöka om ett nytt bankkort – allt i Johans namn. Klockan 21.04 skickas 3 200 kronor från Johans bankkonto till 18-åringens konto.
Enkelt uttryckt: kidnapparna gör under flera timmar omfattande försök att skaffa fram pengar via Johans bankkonto.
Vad minns du mera av timmarna i lägenheten?
– En speciell händelse är när det spelades musikvideos i vardagsrummet. Plötsligt säger en av killarna till mig att sjunga med. Han ställer sig bredvid mig vid soffkanten, pekar och frågar om jag kan låten, det är Dree Lows ”Dag Hammarskjöld”. Sedan säger han: ”Sjung med, annars så hugger jag dig med kniven”.
När försöket att få loss 50 000 kronor via ett snabblån misslyckas så ändrar kidnapparna taktik.
De tar med sig Johan till Älvsbackabron i Skellefteå där en bluffaffär ska göras. Johan ska lura en kompis att köpa 100 gram hasch – som egentligen är fiskbuljongtärningar inlindat i plastfolie.
– När vi möts på bron så får han en kram. Då viskar jag i hans öra: ”Jag är kidnappad”. Han säger att han behöver hämta mer pengar – men kommer tillbaka i sällskap av flera personer.
– I ett obevakat ögonblick, när vi går mot bilen, ser jag min chans och flyr. En av killarna som ser mig springa skickar ett sms efteråt: ”Du är inte långsam!”.
”Dessa traumatiska händelser har haft en stor påverkan på min klient, han tvingades ju lämna Skellefteå”, påpekar målsägandebiträdet Fredrik Elveros.
Tiden efteråt är fylld av oro och ångest för Johan. Han håller sig mestadels inomhus – och han gör ingen polisanmälan. ”Det kan drabba mig ännu värre om jag anmälan”, är hans tanke.
Men mardrömmen slår in igen.
Den 18 april, kidnappningsförsöket:
– Jag och några kompisar går längs Östra Nygatan då en mörk Volvo snabbt svänger in vid oss. Flera personer sitter i bilen, några var med på Stackgatan. ”Jag svär vid min mors grav att jag tar fram en pistol om du ställer till med en scen”, säger en av dem. De vill att jag ska hoppa in i bilen, sedan blir jag misshandlad, berättar Johan.
Vad hinner du tänka?
– På fullt allvar, jag tror att de ska avrätta mig. En av dem visar en pistol, känslan är att de ska köra iväg med mig och skjuta mig i huvudet. När en kvinna på cykel passerar och skriker att de ska sluta så ser jag min chans och springer därifrån. När mina kompisar sedan ringer vågar jag inte ens svara, tänkt om de kidnappat mina vänner?
Och nu gör du en polisanmälan?
– Ja, jag inser att de aldrig kommer att sluta jaga mig. Det handlade ju om ren terror mot mig. Även om jag så ska dö på kuppen så måste jag nu berätta för polisen.
Vad har du för minnesbilder av förundersökningen och från rättegången?
– Att polisens utredare var duktiga, att jag var så nervös när förhandlingen började – och hur slut jag kände mig efteråt. Jag var så sliten, så mycket energi drogs ur mig under rättegången, minns Johan.
Åklagare Petra Lundberg, brottsoffret samt männen som dömdes för kidnappning och kidnappningsförsök har överklagat. Rättegången i hovrätten inleds 9 november.
Det normala är att den här typen av intervjuer, där berättelsen slutar med att offret lyckas fly och sedan har ork, mod och kraft att gå igenom en rättsprocess, avslutas med något som ger en strimma hopp.
Men på min näst sista fråga, om allt är över och om han kan andas ut, blir Johans svar:
– Jag är rädd för att jag kommer att utsättas för nya brott av de här personerna, jag måste vara beredd på att nya saker kan hända. De försökte ju kidnappa mig en gång till efter att jag hade lyckats att fly.
De åtalade dömdes i tingsrätten som ansåg att du var ”detaljerad och trovärdig”. Vad betyder det?
– Det kändes riktigt bra. Det var min största rädsla, att ingen skulle tro mig. Det blev en revansch. Det gav mig en mycket bättre känsla till samhället, att det går att få rätt trots att de var så många och jag var ensam. Det kändes bra att sanningen vann till slut.
Nästa reportage: ”Handlar om droger, jakt på pengar och våldskapital”