Bangui, Centralafrikanska republikens huvudstad, är hem åt runt 740 000 människor. Landets standard skiljer sig markant från den svenska och mycket av det vi tar för givet ses där som en privilegierad förmån. Militära styrkor var närvarande på gatorna och sjukdomar som Malaria och HIV är ett stort hälsoproblem bland befolkningen.
På sjukhuset Castor är genomflödet av patienter stort, något som Skelleftebaserade gynekologen Hannelore Wenkeler fick erfara. Under sex veckor jobbade hon nämligen där för ett av organisationen Läkare utan gränsers projekt. Projektet fokuserar på sexuell reproduktiv hälsa och uppdraget innefattade arbetsuppgifter som operationer, förlossningsvård och tillhandahållande av säkra aborter.
– I många resursfattiga länder utbildas betydligt färre gynekologer än i västvärlden. I Centralafrikanska republiken finns bara en handfull för hela landet. De som har specialistbevis iallafall, det finns de som har kompetens utan papper också, säger Hannelore.
Projektets målsättning är att minska mödra- och spädbarnsdödligheten, och en viktig del i detta är att kunna erbjuda säkra aborter. Varje månad genomförs omkring 1000 aborter på Castor. Hannelore berättar att det i jämförelse med ett sjukhus i Sverige är många. Väldigt många. Då preventivmedel överlag inte är lika etablerat i Centralafrikanska republiken löper samlag stort risk att leda till graviditet – om än en oönskad sådan.
Abort finns inte fritt tillgängligt i Centralafrikanska republiken, men som i de flesta desperata situationer är det inget som hindrar befolkningen från att ta saken i egna händer.
– Det hände att det kom in kvinnor till oss som vi misstänkte hade försökt framkalla en abort. Vanligast var att de försökt stoppa upp något i underlivet eller ätit gift. Om man stoppar upp något i kroppen kan det föra in bakterier och orsaka vävnadsskador. Risken är stor för livshotande infektioner. Det är alltid sorgligt att någon dör men det här är verkligen något som går att förebygga, säger Hannelore.
För att förhindra detta fick fältläkarna jobba hårt. Arbetet genomfördes i team och kommunikation var viktigt. Innan en operation fick påbörjas behövdes ett godkännande från kvinnans familj.
– För det mesta gick det bra. Det var inte katastrofer varje dag. Inom förlossningsvård går mycket att reda upp innan det blir livshotande.
En patient minns Hannelore tydligt. En ung kvinna höll på att dö och en hel natt kämpade teamet med att hålla henne vid liv. Men det såg inte ljust ut.
– Jag trodde verkligen att hon skulle dö. Hon var väldigt sjuk och vi var vakna en hel natt för att hålla henne vid liv. Och hon överlevde. I tre veckor låg hon kvar på sjukhuset innan hon fick gå hem med sin bebis. Men det var så häftigt att få se när de lämnade och mådde bra.
Ett leende smyger sig fram i mungipan när Hannelore minns tillbaka på händelsen.
Vardagen i Bangui var mycket annorlunda från den svenska. Teamet fick aldrig gå ensamma på gatorna, i perioder hade landet utegångsförbud och vissa områden var strängt förbjudna att besöka. Trots det kände sig Hannelore aldrig otrygg.
– När det gäller säkerhetstänk har Läkare utan gränser mycket erfarenhet. Generellt brukar deras projekt vara i riskfyllda områden. Om läget försämras så får man andra regler att förhålla sig till vilket jag har fullt förtroende för.
Som 23-åring flyttade Hannelore till Sverige från Tyskland. 2009 började hon jobba på Kvinnokliniken i Skellefteå och sju år senare var hon färdigutbildad specialist. Genom hela sitt yrkesliv har hon känt ett kall att jobba på fält och hon hoppas att det kommer fler chanser i framtiden.
– Rent yrkesmässigt tycker jag att jobbet som gynekolog är en väldigt bra blandning av mottagning, operation och akut verksamhet. Det är ett stort spektrum och man möter både friska och sjuka människor, säger hon.
Hannelore kom hem från Afrika precis i tid för att fira midsommar med familjen, något som fick henne att reflektera över livet.
– Jag hade saknat min familj mycket så det var fint att träffa dem. Men kontrasterna blir väldigt stora från att jobba akut i ett land, som uppenbarligen har väldigt begränsade resurser, till att komma hem till den svenska putti-fnutti-idyllen. Världen är konstig.