Nu har hans son flyttat hit sin och han har även blivit sambo, men vägen hit har inte varit spikrak.
Det är en varm sommardag när familjen Silva öppnar dörren till sitt hem. Álvaro, hans son Abner och sambo Elena hälsar, presenterar sig och visar sitt hem. I köket finns ett stort fönster med fin utsikt. De berättar att de vissa kvällar har kunnat se norrsken där. I ett av rummen finns datorskärmar och datorer. Flera månader har Álvaro jobbat hemifrån. Han är dataingenjör sedan 18 år tillbaka och jobbar idag på InfoVista med mobilutveckling. Det är tack vare den karriären han sitter här idag, 9 889 kilometer från sin hemstad Manaus.
– Jag jobbade på Nokia i Brasilien och såg chansen att komma ur min comfort-zone. Det började gå lite utför för företaget och jag har alltid haft en idé om att flytta till Europa. Mitt yrke öppnar för många möjligheter och begränsade mig inte till att jobba i mitt hemland, utan kan ta mig lite var som.
En flytt från en stad i Amazonas till Europa kan i sig ses som drastisk. Men att Álvaro valde att ta flyttlasset upp till Skellefteå gör att kontrasterna mellan där och här är ännu skarpare. Varför det blev så har givetvis en förklaring.
– Jag har en kompis från Brasilien som flyttat hit innan mig och arbetade där jag blivit erbjuden jobb. Hans goda ord om staden, arbetsplatsen och lovord om att det var ett bra ställe för familjer gjorde att jag bestämde mig för att flytta hit.
Att staden var bra för familjer var extra viktigt för Álvaro eftersom hans son Abner skulle flytta till honom i efterhand. Först ville dock Álvaro försäkra sig om att staden var okej, vilket skulle visa sig var ett beslut som försvårade sonens flyttprocess.
Álvaro bor i Sverige genom ett arbetsvisum, som han måste förnya vartannat år. När han förnyade visumet ansökte han om att få flytta hit sin son. Med långa väntetider på Migrationsverket och Skatteverket tog det flertalet månader innan Abner blev godkänd för att få flytta till sin pappa. När han kom till Sverige uppdagades dock problemet att Abner inte skulle få något personnummer. Detta eftersom ett visum som sträcker sig över ett år är nödvändigt för att få ett personnummer i Sverige. Men Abners visum hör ihop med sin pappas, som måste förnyas vartannat år. Under ett års tid bodde han därför i Sverige utan personnummer.
– Det var väldigt läskigt. Har man inte ett personnummer är man liksom utanför sjukvårdssystemet, så du måste betala för alla vårdbesök och hälsoåtgärder, förklarar Álvaro.
Ytterligare problem uppdagades senare. Trots att Álvaro var Abners lagliga vårdnadshavare i Brasilien ändrades detta när han kom till Sverige, när Skatteverket gjorde hans mamma till vårdnadshavare. Detta trots att hon bor i Brasilien och Abner inte ens bodde med henne i hemlandet under tiden hans pappa bodde i Sverige. Som Álvaro förstått det ingår inte Brasilien i samma internationella regleringarna för vårdnadshavarskap som Sverige, vilket innebar att mamman automatiskt blev vårdnadshavare.
– Systemet är väldigt förvirrande. Det kan inte vara så ovanligt att barn flyttar i efterhand, men ändå är det så många problem, säger Álvaro.
Bredvid de två killarna i soffan sitter Elena. Hon kommer från Spanien, är doktorand på LTU i Skellefteå och forskar inom ämnet elkraftteknik. När Álvaro bodde själv träffades de genom gemensamma vänner och fann varandra i att båda två hade ett stort socialt behov att fylla. Nu bor alla tre ihop och det liv som Álvaro levde när han först kom till Skellefteå är som bortbytt.
– När jag var själv jobbade jag mycket. Jag tackade ja till ett mer krävande jobb eftersom jag kunde lägga så mycket tid på jobb när jag inte hade något speciellt att komma hem till, säger Álvaro. Idag har jag tagit ett kliv tillbaka för att kunna spendera mer tid med dessa två, och jag njuter av tillvaron med dem.
Tillsammans gillar de att upptäcka staden, spela spel, hitta på aktiviteter och testa allt Norrland erbjuder. Abner är speciellt förtjust i vintern i norr och har en stark kärlek till snön. Elena å andra sidan, kunde inte ha haft en mer olik uppfattning om vinterhalvåret.
– Det är en sån process att ta sig ut med allt man måste ha på sig och att man kan ramla på gatan nästan när som helst på grund av all is kommer jag aldrig vänja mig vid.