Ann-Britt Strömberg har levt med allvarliga förlossningsskador i närmare femtio år utan att få rätt hjälp. Med sin positiva grundinställning har hon kämpat sig igenom kronisk förstoppning och svåra smärtor. ”Jag är inte bitter, men vi kvinnor förtjänar bättre”, säger hon.
På en gård utanför centrala Skellefteå lever 69-åriga Ann-Britt Strömberg tillsammans med sin man och hundar. Hon är en aktiv person som trivs med att vara sysselsatt, men på grund av en oupptäckt förlossningsskada har livet begränsats.
– Det har styrt hela mitt vuxna liv, säger hon.
Som 21-åring fick Ann-Britt sitt första barn. Förlossningen gick snabbt och ut kom ett stort barn som vägde ungefär fem kilo. Efter det fick hon information om att hon spruckit litegrann och syddes sedan på plats i förlossningsrummet, utan någon grundlig undersökning.
Därefter började problem med förstoppning och magsmärtor, men Ann-Britt bet ihop och tänkte att det var något man fick räkna med som nyförlöst. Det hon inte visste då var att det bara var början på en livslång kamp för att bli tagen på allvar av vården.
– Jag sökte hjälp otaliga gånger men fick bara höra att allt såg fint ut.
Åren gick och Ann-Britt fick två barn till. Besvären kvarstod och blev en del av hennes vardag. Med jämna mellanrum träffade hon läkare på grund av förstoppningsproblematiken, som skickade hem henne med uppmaningen att göra en livsstilsförändring. Enligt dem var kosthållningen problemet.
– Det var ingen som undersökte mig, utan jag blev bara hemskickad med rådet att äta mycket fibrer, motionera och dricka vatten.
Förstoppning och smärtor blev normalläge och hon lärde sig att laborera med olika medel på egen hand för att över huvud taget kunna tömma tarmen. Ett problem som sakta men säkert förvärrades och utvecklades till kronisk förstoppning.
– Många dagar har jag tillbringat flera timmar på toan. Eftersom jag inte fick någon adekvat hjälp lärde jag mig att stå ut. Tarmarna har styrt hela mitt liv, om jag haft en aktivitet inbokad har jag alltid varit tvungen att tillbringa hela dagen innan på toan med olika laxerande läkemedel. Om det inte lyckats har jag varit tvungen att avboka aktiviteten. Jag har gått miste om så mycket.
För två år sedan nådde Ann-Britt bristningsgränsen. Problemen hade blivit allt svårare att hantera och när hon vaknade en natt och vred sig i smärtor fick hon nog. Hon ringde vårdcentralen och fick ytterligare en läkartid.
Återigen fick hon höra att det bara var en förstoppning, utan någon undersökning. Läkaren påstod att det var normalt med en trög mage i hennes ålder. De orden kommer Ann-Britt för alltid att minnas.
– Han sa: ”Förstår du inte att du blivit pensionär? Då får man räkna med en trögare mage.” Jag blev chockad, arg och ledsen och ville bara ut från rummet.
Ann-Britt Strömberg har själv fått laborera med olika lösande medel för tarmarna genom alla år. ”Det har styrt mitt liv på alla plan”, säger hon.
Läkarens ord ekade i hennes huvud och skapade en frustration som gjorde att hon bad om att få träffa vårdcentralens chef. Där fick hon frågan om hon någonsin hade blivit undersökt för förlossningsskador. Hon fick en remiss till kvinnokliniken där hon bland annat undersöktes med ett 3D-ultraljud.
– Det visade sig att jag inte hade någon mellangård kvar, tjocktarmen var felplacerad och jag var felsydd både in- och utvändigt.
Barnmorskan frågade chockat hur det kom sig att hon aldrig blivit undersökt för en förlossningsskada eftersom den var så pass allvarlig. Då brast Ann-Britt ut i tårar av lättnad.
– För första gången på 47 år blev jag tagen på allvar.
För en månad sedan opererades Ann-Britt för sin förlossningsskada med syftet att återställa mellangården och åtgärda det som syddes fel för snart femtio år sedan.
– Mina brustna bukmuskler, som gick sönder vid första graviditeten är inte lagade. Då det gått alltför lång tid utan åtgärd har magmusklerna skrumpnat och ligger som små knyten på var sida om buken. Att åtgärda det är svårt och medför smärta efteråt, så just det tackade jag nej till. Mina tarmar står nästan stilla efter att ha plågats i många år, nervsignalerna är nästan helt förstörda.
Ann-Britt Strömberg är en riktig hundälskare. Hundarna har varit till stor hjälp för henne genom åren. ”Genom att rikta mitt fokus på dem har jag kommit på andra tankar”, säger hon.
Hennes förhoppning med operationen är att kunna leva ett normalt liv där tarmarna inte styr vardagen. Men hon har accepterat att hon aldrig kommer bli helt återställd.
– Jag har fått informationen om att möjligheten till förbättring är långt ifrån säker, men hoppet finns.
Ann-Britt pratar varmt om omhändertagandet hon fått på kvinnokliniken i Skellefteå.
– De är änglar och jag är så tacksam för att de lyssnat.
Hon vill peppa andra kvinnor att våga söka hjälp.
– Vi kvinnor ska inte behöva stå ut bara för att vi fött barn.