Hundratals uniformer, balklänningar och västar hänger på galgarna i det mörka förrådet på Södra Järnvägsgatan. På hyllorna står massvis av olika skor och hjälmar uppradade. Utrymmet är fyllt med lukten av gammalt läder och tyg. Ulrica Marklund har jobbat som sömmerska och kostymmästare på teatern i över 30 år.
– Det finns inget bättre jobb, säger hon.
2021 blev det klart att Västerbottensteatern skulle flytta in i Sara Kulturhus. Men på grund av att kostymförrådet inte fick plats i huset flyttades det istället in i två klassrum på Sjungande Dalens skola. Då skolan skulle öppna upp igen var detta endast en tillfällig lösning. Nu har kostymförrådet flyttats ännu en gång till Cykel- och fiskecenters gamla lokaler på Södra Järnvägsgatan snett bakom Kulturhuset.
Det finns runt 6000 plagg i kostymförrådet och det tog lite mer än en vecka att flytta alltihopa. Ulrica är nöjd med de nya lokalerna.
– Det är jättenära och bra. Vi är nöjda. Det var jättefint uppe på Sjungande Dalen också men då var det ett så stort avstånd. Folk tänker att det bara är ett kostymförråd men det är en arbetslokal. Vi jobbar här också. Bland annat när kostymdesignern behöver söka inspiration, säger Ulrica Marklund och fortsätter:
– Det kändes inte optimalt på Sjungande Dalen. Det var alltid svårt att behöva boka bil, att få det att passa för alla och så tog det tid att färdas fram och tillbaka. Man kan till exempel inte skicka dit en kostymdesigner själv.
Som kostymmästare är det Ulricas ansvar att verkställa kostymdesignerns idéer. Hon tar även hand om kläderna och tvättar dem. Ibland gör hon dock raka motsatsen och medvetet smutsar ner utklädnaderna.
– Det är väldigt sällan som karaktären precis har varit ute och köpt sina kläder från butiken. Det kan vara så att kläderna ska vara väldigt nötta. Då är det tacksamt att hitta ett begagnat plagg. I mitt yrke ska jag ibland även patinera kläderna. Vilket betyder att jag ska förstöra, nöta eller fläcka ner dem, säger hon.
Hur gör man det?
– Diverse saker. Sandpapper, rivjärn eller sprejflaska för fläckar. För att få dem geggiga och flottiga använder jag skokräm.
Jobbet kommer också med diverse utmaningar. Bland annat måste dräkterna hålla för upprepat slitage på enstaka delar av tyget. Speciellt eftersom skådespelarna kan göra om samma rörelser flera gånger.
– Ett exempel är en karl som hade en slips på sig som skulle göra en monolog. Under pjäsen stod han och knöt den här slipsen. Innan den föreställningen var slut så var det bara slamsor kvar, säger Ulrica Marklund.
Ett annat exempel kommer ifrån årets sommarteater, Wendy och Peter Pan.
– I föreställningen är det barn med som har på sig pyjamas. Vi såg under repetitionen att en pojke kröp jättemycket på sina knän. Så vi pratade med kostymtecknaren och berättade att det skulle bli ett problem då byxorna skulle gå sönder, säger Ulrica Marklund och fortsätter:
– Då sade hon att vi kunde göra en djurtass av tyg. Så när hålet kom så kunde vi sätta dit tassen för att täcka det. Sedan när tassen fick hål i sig, så kunde vi sy fast en ny på pyjamasdräkten.
Har du något tips för de som vill lära sig sy scenkläder?
– Var öppen i sinnet och att ha inställningen att allting går. Man är en service avdelning. Vi ska serva konstnärerna och försöka förverkliga deras vision.
Under intervjuns gång visar Ulrica upp några av de mer fantasifulla utklädnaderna i förrådet. Bland annat hattar som ser ut som ut som ormar, tegelstenar och purjolökar. Hon visar upp clowndräkter med kapsyler istället för knappar och en blå mantel som ser ut att vara gjord utav drakfjäll. Hon stannar vid en av galgarna och visar upp en specialsydd dunkudde.
– Det här var Quasimodos puckelrygg i Ringaren av Notre Dame, berättar hon.
Hela huskroppen som kostymförrådet ligger i ska i slutändan rivas för att bygga nya fastigheter. Däribland ett resecentrum för Norrbotniabanan. Ulrica Marklund säger att det känns tufft men att Västerbottensteatern räknar med att de ska kunna vara kvar i lokalen ett antal år fram.
– Det gör vi nog, säger hon.