Anders Fahlgren drivs av att kunna hjälpa till och vara ett stöd för de som mist sitt husjur. Han har själv alltid haft djur och vet vad de går igenom.
På en lätt sluttande gräsmatta finns stenar och namnskyltar prydligt utplacerade. Där har blommor planterats som Anders Fahlgren vattnar åt djurägarna som begravt sina husdjur på Djurvilan.
– "Ligger det inte fler djur här?" undrar folk när de ser gravarna. Men de djur som har en egen gravsten utgör kanske tio procent av alla, säger Anders.
Det är vanligare att hos veterinären välja gemensam grav. Gör man det begraver Anders dem på en äng en bit bort från Djurvilan. Där begravs uppåt 50–100 djur åt gången.
– Stunden hos veterinären kan vara väldigt ångestladdad. Man behöver fylla i hur stort djuret var och sådant och många vill bara lösa situationen. Ibland avgör priset om man vill ta hand om djuret själv, kremera det eller skicka det hit, säger Anders.
På kyrkogården finns det exempelvis hund, katt, papegoja, sköldpadda och leguan. På ängen där de gemensamma gravplatserna finns vilar även hästar.
– Jag annonserar inte att jag begraver hästar, men jag gör det om någon frågar. Avlivningen är ångestladdad för mig. De kommer körandes på vägen med hästtransporten och den levande hästen i och senare ser jag hästtransporten köra iväg, tom. Vi har haft hästar så därför är jag är ganska känslig för det där. Här på kyrkogården är det lättare, djuren är redan avlivade och jag känner de inte.
Djurvilan omges av öppna ängar och tack vare den lilla sluttningen har man fin utsikt över omgivningen.
Idén att anlägga en begravningsplats för djur uppstod för nästan tjugo år sedan. Anders och Beth hade precis flyttat till gården och i tidningen beklagade sig en kvinna över att det inte fanns någonstans att begrava sina djur.
– När vår hund gick bort kunde vi begrava honom här hos mina föräldrar, så jag tänkte att det är ju en idé. Jag fick rådgivning i hur man startar företag och fick kontakt med alla jag behövde prata med, som länsstyrelsen, Jordbruksverket och veterinärer. Allt gick jättebra, alla var positiva.
Hos veterinärer fanns då en frys för kremering och en som Skellefteå kommun tog hand om. 2009 framkom det att kommunen körde djuren till en soptipp, där kropparna dumpades i en grop. Fåglar och råttor kunde äta på kropparna som inte var tillräckligt skyddade. Rutinen ändrades direkt när kommunen insåg vad som pågick. Efter händelsen upplevde Anders en ökad efterfrågan för värdiga begravningar.
– Vissa ber mig till och med att reservera platser för levande djur, så att alla husdjuren får sina gravar bredvid varandra, berättar Anders.
Varje djurägare får bestämma fritt hur graven ska se ut.
Exakt hur många djurkyrkogårdar det finns i Sverige är svårt att veta, då de inte registreras någonstans. I Stockholm finns den äldsta och här i Ragvaldsträsk ligger Norrlands enda. En del djur kommer från Umeå och Boden, men de allra flesta är från trakten.
– Den mest långväga var en häst från Kiruna, säger Anders.
Anders trivs så bra med verksamheten att han önskar att han startat begravningsplatsen när han var yngre. Framförallt uppskattar han mötet med människorna och att få ta del av deras och djurens historier, men även att kunna hjälpa till när djurägare behöver det.
– Inte tycker jag det är behagligt att hämta ett djur på en olycksplats, vilket jag gör ibland. Men jag kan hjälpa till. Vi har alltid haft djur så jag vet vad djurägarna går igenom.
En av dem som begravt sin katt på kyrkogården är Sussi Boström. När hon berättar om begravningen är Anders förståelse något hon återkommer till.
– Begravningen är så värdig, som om det vore min bästa vän eller familjemedlem. Och så har det ju varit för mig, säger Sussi.
Sussi Boström och Kristoffer Westermark står vid Kristoffers katt Missans gravsten.
Sussis pojkvän Kristoffer Westermark håller med. Han har begravt sin katt, Missan, på kyrkogården.
– För mig var det viktigt att få ett ordentligt avslut.
Att ha en stark relation till sitt husdjur kan väcka olika reaktioner upplever paret.
– Jag har absolut upplevt positiv respons kring att exempelvis ha en begravningsceremoni, samtidigt finns det dem jag upplever ställer sig kritiska till att det "slösas" pengar på allt kring djuret, säger Sussi.
De menar att framförallt hundar får räknas som familj, medan relationen till andra djur, såsom katter, inte accepteras på samma sätt. Kristoffer säger:
– Det blir ju lite svårt att förstå för en som ser katten som en familjemedlem, att andra bara ser det som … ett djur?