Andreas Persson och Micke Almqvist bygger festivalen 2001.
– Vi har en del utmaningar att handskas med efter pandemin. Vi har inte riktigt samma ekonomiska kraft och får försöka trolla lite med knäna, säger Jonathan Norén Brännström.
Det ekonomiska stödet är visserligen detsamma, men med inflationen och världsläget har alla kostnader ökat. Jonathan berättar vidare att festivalarbetet är levande och skalas i relation till antalet volontärer. I år är det 100 volontärer och medlemmar i Kulturföreningen Mullberget som skapar årets festival, något färre än vad det brukar vara.
– Det har alltid funnits en sorts naturlig tillväxt i festivalen. Vissa har varit med minst 2–3 år och nya har då kunnat slussats in i verksamheten på ett bra sätt. Nu är vi fem personer som varit med förut, så vad gäller erfarenhet är det lite ruta ett. I fjol hade vi underskattat det vilket blev tufft.
Jonathan tycker att engagemanget har förändrats under åren.
– Hur många som är aktiva i föreningen går i vågor och det påverkar festivalen. När jag började engagera mig 2012 var det jättemånga band i huset. Många var födda på 90-talet och indierock och indiepop var väldigt stort. Sen har det ju varit downhill i många år, säger Jonathan och skrattar.
Att Skellefteå inte är en studentstad tror han kan ha bidragit till att många unga har flyttat, och en negativ trend av färre band och aktiviteter har varit påtaglig.
– Och nu, ja vi har varit på botten. Just före pandemin var det några kvar som arbetat med festivalen, så det fanns ett flow i arbetet trots att vi hade ganska svårt att få ihop volontärer.
Men nu går det uppåt för föreningen. Många ungdomsband har startat upp det senaste året, och kanske är ungdomskulturen som rådde under Trästocks första år tillbaka.
Bilden är tagen 1996 då besökare tältade på Rovön i samband med festivalen.
– Däremot kan jag ibland uppleva att många unga idag verkar vänta sig att någon annan drar i saker åt en? Lite curlinggrejen. När jag var ny fanns en så etablerad stämning här av att: ska saker bli av får man göra det själv, oavsett vad det gällde. Den inställningen borde man ha generellt i livet tänker jag.
Mentaliteten vill Jonathan föra vidare till ungdomarna som nu engagerar sig. Han poängterar att man också lär sig medan man gör saker, ett förhållningssätt som är nödvändig för Trästocks organisation.
– Det är klart att det finns en avancerad nivå, men det behöver inte vara så komplicerat i början. Att få ljud i en högtalare, det är ett första steg till att bli ljudtekniker. Man lär sig under tiden och min förhoppning är att görandet också ger självförtroende.
Trots de olika omständigheter som påverkat Trästock har festivalen alltid haft en röd tråd av att ha en låg tröskel in, både för besökare och i produktionen. Jonathan ser nu ett behov av att kontinuerligt se över festivalens form.
– Vi har ett grundrecept, men vi måste bestämma hur vi ska nischa oss. Dels behöver vi en grund som fungerar både inåt i organisationen och utåt, dels behöver vi skapa attraktivitet för besökare. Den diskussionen är nödvändig för att Trästock ska finnas i framtiden.
Jonathan är själv intresserad av att låta viktiga samhällsfrågor ta större plats på festivalområdet och ge utrymme åt mer experimentell musik.
– Sen hoppas jag att det finns en publik för det. Jag tycker kanske festivalen har dragit lite för mycket åt det kommersiella hållet de senaste åren. Vi bokar ju aldrig den sortens musik fullt ut, men genren förekommer ibland.
Hur många som brukar besöka Trästockfestivalen varje år vet ingen eftersom biljettantal inte kan räknas, men arrangörer uppskattar antalet till mellan 25 000 och 30 000.
Vad önskar besökare?
– Det finns alltid hårdrockare som vill ha mer hårdrock, så respons handlar primärt om musiken som lyfts fram. Men jag tänker att vi kan träffa rätt i fler genrer och därmed låta olika målgrupper ha kul tillsammans.
En del nyinflyttade har även tagit sig till Mullberget och engagerat sig i festivalen, men Jonathan säger att det finns mer att göra efter att föreningen hämtat sig från pandemin.
– Det gäller för oss att hitta vägar till nyinflyttade för att få de att komma med. Engagemanget krävs, men sedan finns det inga begränsningar.
Jonathan berättar om glädjen han upplevde när han började engagera sig och starta band.
– Man börjar tillhöra en grupp och det finns ingen åldersskillnad eller diskriminering i det. Såna möten är nog jävligt nyttiga. Att få mötas i musiken.