För fem år sedan gick Stefan och Marita Brandts livsverk upp i rök. Idag har de byggt upp allt igen, inklusive sig själva.
Det är midnatt. Sonen Gustav Brandt vaknar av att han märker att det brinner i växthusen utanför. Han väcker Marita och Stefan Brandt. Snart står hela familjen ute på gården, och ser maktlöst på när handelsträdgården, som två generationer byggt upp, brinner ned.
– Det fanns inget vi kunde göra, bara vänta på att räddningstjänsten skulle rädda det som räddas kunde. Växthusen var övertända inom fem minuter, säger Stefan.
Stefan kunde även se märken på en dörr, som att någon brutit sig in. Han visste helt säkert att han låst och stängt dörrarna kvällen innan. Efter utredningar kunde det konstateras att branden var anlagd.
– Vi vet ju inte vem eller vilka det var, men det kändes otroligt trist så klart. Man vill tro gott om människor, säger han.
Att bryta ihop och ge upp, var inte ett alternativ. Marita och Stefan började genast med restaurationer och renoveringar. Bara några veckor innan hade de precis flyttat in i slottets lokaler inne i stan, och produktionen kunde helt enkelt inte läggas på is. Lokalerna skulle fyllas med växter.
– Vi arbetade alla dygnets timmar med att hålla produktionen uppe, vi fick laga temporära lösningar, improvisera och ge allt vi hade under den första kritiska perioden, menar Stefan.
Felicia Edman planterar sticklingar inför kommande högsäsong.
De fick hjälp av grannar, familj och vänner. En av de som arbetar på handelsträdgården, Felicia Edman, var en ung tonåring vid den tiden, men hennes föräldrar är vänner till Stefan och Marita. Hon minns arbetet de lade ned.
– Mina föräldrar var här så mycket de kunde, sedan började jag arbeta 2017 när det mesta var återuppbyggt igen. De har gjort ett otroligt jobb, jag hade nog aldrig klarat det, säger hon, samtidigt som hon planterar sticklingar.
– Vi hade aldrig kunnat bygga upp det igen utan alla som ställde upp, både försäkringsbolag och familj och vänner, säger Stefan.
De fick ta det dag för dag, tänka om och tänka nytt. Den gamla oljepannan byttes mot en mer miljövänlig panna. Den yttre fasaden täcktes med ett brandtåligare material.
– Ur en miljöaspekt är vi mycket bättre nu, så om man ska se något från den positiva sidan är ju det bra. Till exempel har vi cirkulerande vatten, istället för att bara låta vattnet rinna bort, och vi eldar bara med biobränslen, säger Stefan.
Hur påverkar då en sådan kris ens relation? Stefan och Marita Brandt är inte bara kollegor, utan även äkta makar. De hade precis övertagit verksamheten från Maritas pappa Martin Forsell, som startade verksamheten på 1960-talet.
– Det har ju tärt, såklart. Men i det stora hela har det gjort oss mer sammansvetsade. Vi pratar om allt, och det fanns inte en tanke på att ge upp. Vi har båda gett allt för att bygga upp det igen, samt stöttat varandra genom detta, säger han.
Ett prunkande blomsterhav i vackra färger solar sig i vårvärmen.
Men det kändes också hela tiden som att jobba i motvind, känslan av att aldrig komma ikapp höll i sig i flera år efter branden. Även om handelsträdgården i sig var någorlunda på benen efter bara ett år, var inte Marita eller Stefan det själva.
– Jag märkte inte att jag var på väg in i väggen, det skedde efter det första mest intensiva året när allt skulle byggas upp igen. När det väl var gjort, kraschade väl vi en aning, och det har tagit lång tid att även restaurera oss själva, säger Stefan.
Känslan av förlorad tid gnager också. Men att tänka på det, eller ständigt leva med rädslan för att det ska hända igen, menar Stefan är meningslöst.
– Då blir man galen, det går inte att leva så. Man måste gå vidare, och se framåt. Acceptera att det som hänt har hänt, annars förlorar man förståndet, säger han.
Pelargoner, petunior, rosa million bells och trädgårdsnejlikor är ett axplock av alla de blommor som rest sig ur askan, som nu solar sig i vårvärmen inne i växthusen.
– Det känns äntligen som att vi kan börja andas ut. Vi börjar närma oss vanliga femdagars-veckor, och inte sju dagars arbete i veckan, dygnet runt. Det finns fortfarande grejer som behöver fixas, och så kommer det fortsätta vara. Men det känns inte längre oöverskådligt eller överväldigande. Vi anar ljuset i tunneln, säger Stefan.
Den prunkande grönskan inne i växthusen doftar och lockar också om en ljusare tid. På ett sätt, en metafor för det familjen Brandt själva gått igenom: att börja om från början med ett litet frö, underhålla och vårda det, för att sedan växa sig färgsprakande igen.