Farwa Aslam, november 2024. "Arbetsgivare borde vara mer flexibla vad gäller språkkraven. Kanske kan de ordna språkprogram", säger hon.
– Att bli avvisad sårar mig mycket, säger Farwa Aslam när vi träffas i hennes lilla lägenhet i Bureå.
Hon pratar tyst, delvis för att hennes man Muhammad, som jobbar natt med att leverera mat, sover i samma rum. Men hennes tonfall är också påverkat av den känslomässiga situation hon befinner sig i. Under intervjun känner jag mig nästan som en inkräktare, och vid ett tillfälle är jag rädd att hon ska börja gråta. Ärligt talat är jag rädd att jag också ska göra det.
Vi har redan fotograferat utomhus i höstsolen, skrattat och njutit av stunden.
Farwa har en positiv energi, hon älskar att stå framför kameran och är ett roligt sällskap. Men när vi sätter oss för att prata om den senaste tidens motgångar, mörknar hennes sinnesstämning.
– Jag kan förstå Northvolts beslut. De var tvungna att göra så. Men det som sårar mig mest är att bli avvisad av andra företag för att jag ännu inte talar flytande svenska.
Farwa flyttade till Skellefteå i april och det var tufft för henne i början. På grund av bostadsbristen bodde hon ensam i modulområdet på Solbacken, medan Muhammed bodde kvar i Malmö.
– Det var jättesvårt för jag hade aldrig bott själv. De första två månaderna var en berg- och dalbana för mig.
Hon är tacksam för att hon hittade olika sätt att komma in i samhället, som att delta i gratis yogagrupper i Sara kulturhus, och hon kunde skaffa sig svenska vänner. Hon hade också studerat på SFI i Stockholm innan hon kom till Malmö, vilket var till hjälp när det gällde språket.
Innan flytten till Skellefteå studerade Farwa bland annat nutrition vid Lund universitet för att bygga på sin magisterexamen i biokemi och molekylär biologi från Pakistan. Hon såg att det fanns jobb som kvalitetsansvarig vid produktionen på Northvolt, hon sökte, fick jobbet och flyttade hit. Hon säger att det kändes spännande.
Farwa Aslam, november 2024. "Att bli avvisad sårar mig mycket", säger hon.
I juli blev en lägenhet ledig och Muhammed kunde komma till henne. När jag frågar Farwa om hur livet i norra och södra Sverige skiljer sig åt, tar hon så klart upp vädret men påpekar också att folket i norr är vänligare och mer välkomnande.
– Det är så lugnt och fridfullt här. Livet kändes som att det kommit på rätt spår, när allt plötsligt föll sönder.
Hon talar om dagen då hon fick meddelandet från Northvolt.
– En vän på jobbet fick meddelandet före mig. Jag trodde att det skulle handla om att omplacera oss eller något sådant, säger hon.
Men efter ett möte med HR förstod hon att det var fråga om en uppsägning.
– Jag var inte beredd på det. Det var en stor chock för jag hade hoppats att de skulle omplacera mig. Det tog mig en vecka att bearbeta det.
Farwa Aslam, november 2024. "En vän på jobbet fick meddelandet före mig. Jag trodde att det skulle handla om att omplacera oss eller något sådant", säger hon.
Jag frågar henne vad arbetsgivare kan göra för att hjälpa.
– De borde vara mer flexibla vad gäller språkkraven. Kanske kan de ordna språkprogram. Vi vill lära oss. Och företag behöver agera snabbt för att behålla den kunniga arbetskraften här. Om inte, kommer Skellefteå att förändras till det sämre bara om några månader.
Trots svårigheterna, förblir Farwa positiv. Hon hoppas att hennes kunskaper ska ge henne jobb som labbtekniker, forskningsassistent eller biokemist, men hon är öppen för andra roller för att få stanna här. Som många andra i hennes sits har hon till november på sig att hitta ett nytt jobb.
– Jag vill stanna. Jag har anpassat mig till livet i norr, så att flytta söderut igen vore svårt för mig.
Farwa Aslam, november 2024. "Jag kan förstå Northvolts beslut", säger hon.