Familjehemmet – ett halvår efter att Emmy flyttat: ”Sorgen och oron finns hos oss dagligen”

Elin och Niklas hoppas fortfarande att Emmy ska få besöka dem.

Foto: Jenny Petersson

Det har nu gått ett halvår sedan fyraåriga Emmy hämtades abrupt från sjukhuset i Umeå och flyttade till sin biologiska pappa i Piteå. Norran får ofta frågor från läsarna om hur flickan mår – och vad som händer. Nu finns även ett nytt beslut från socialtjänsten. Det handlar om umgänget mellan Emmy och hennes före detta familjehem – som alltså inte ska bli av.

Norran besöker familjehemsföräldrarna, som vi kallar Elin och Niklas, samt hennes närmaste familjehemsnätverk, för att höra hur de ser på det som skett och framtiden.

Emmys rum står kvar som när hon lämnade det. Sängen är bäddad, där står den lilla leksaksspisen, dockskåpet och en my little pony med rosa man. Allt ska finnas kvar, för den dag hon ”får besöka oss igen”, säger Elin och Niklas. En tanke de inte vill ge upp.

Ett familjehem kan aldrig veta med säkerhet hur länge ett placerat barn ska få bo hos dem. Men dokument från socialtjänsten visar att det ursprungligen fanns en tanke att Emmy skulle växa upp hos Elin och Niklas. Sorgen över att förlora en familjemedlem finns där dagligen, berättar de, och frågorna är fortfarande många. Dessutom brottas Elin och Niklas med skuldkänslor eftersom de sagt till Emmy att de alltid ska finnas i hennes liv, oavsett om hon flyttar till pappan. Det var också det sista en socialsekreterare sa till Emmy på sjukhuset, när Elin och Niklas tvingades lämna henne där.

– Att Emmy skulle ha tillgång till båda sina nätverk, vårt och de biologiska föräldrarnas, är något vi alltid har varit överens om. Därför känns det så fel, för det är också det vi har förmedlat till Emmy. Det känns som ett oerhört svek mot henne. Hur ska Emmy förstå det som händer, säger Elin och försöker hålla tårarna tillbaka.

– Vi har aldrig förvägrat de biologiska föräldrarna någon kontakt med Emmy, säger Niklas.

– Jag hoppas bara att någon förklarar för henne hur det ligger till. Att hon inte är övergiven. Jag är jätterädd för det, att hon ska tro att vi har lämnat henne, säger Elin.

I samtal under våren sa socialhandläggare i Piteå att de tänkte verka för ett umgänge mellan Emmy och familjehemmet, förutsatt att familjen ”lugnade ner sig.”

Nyligen mejlade Elin och Niklas till verksamhetschefen för att fråga om umgänget och fick till svar att socialtjänsten inte tänker jobba för det. Anledningen till detta är sekretessbelagt, skriver verksamhetschefen i ett mejl till Elin.

Senast familjen försökte kontakta den biologiska pappan var i somras, berättar Niklas. De ville berätta att Emmy hade saker hos dem, sådant hon kanske ville ha när hon blev stor. Men de fick ingen respons. De vet varken hur det går för henne nu, eller hur hon mår – om hon fortfarande är hemma eller börjat på sin nya förskola.

Norran har också försökt få kontakt med den biologiska pappan, och har meddelat honom hur viktigt vi tycker att det är att även han får ge sin bild av händelseförloppet. Han meddelar dock att han väljer att inte medverka.

Har man bott i en familj glömmer man det inte. Jag tror inte hon glömmer.

Familjehemmet har under det halvår som gått haft en kämpig tid och det är inte bara Niklas och Elin som berörs. Emmy har även två familjehemssyskon. Vi kallar dem Ester och Ludvig.

Det märks att de står varandra nära, där de sitter tätt intill i soffan. Tröstar och stöttar så gott de kan. De har ju båda förlorat sin ”lillasyster”.

– Jag tänker på henne varje dag. Jag tänker på hur roligt vi har haft, säger Ludvig.

Det är svårt för dem att förstå. Ursprungligen utlovade socialtjänsten ett möte med syskonen, berättar Niklas, för att låta barnen ställa sina frågor. Men det blev inget möte. Och inga svar.

– Det känns orättvist. Man känner sig ganska hjälplös. Jag vill bara veta hur socialtjänsten har tänkt. Jag vill att de förklarar varför de gjorde såhär, för då kanske man skulle förstå. Vi trodde aldrig att något sådant här skulle kunna hända, säger Ester.

De upplever tystnaden från socialtjänsten som en bestraffning.

Vad skulle ni vilja säga till Emmy?

– Att vi saknar henne, säger Ester.

Familjehemsföräldrarna Niklas och Elin beskriver den första tiden utan Emmy som ”en avgrund.”

– Jag fattade inte hur vi skulle kunna gå vidare. Det var svårt att bolla sorgen med alla måsten och att kunna fungera som människa, säger Niklas.

Om socialtjänsten har rent mjöl i påsen, varför klippa banden helt?

Familjen har fått stöd av psykolog för att hantera separationen, men de är besvikna över socialtjänstens bristande engagemang efter att de varit familjehemsföräldrar åt dem i över fyra år. De anser att de borde ha fått ett bättre avslutningssamtal och att barnen borde ha fått svar.

– Vi kan inte ge svar när Emmys syskon ställer frågor och de som kan svara vill inte ställa upp. Det är fegt, säger Niklas.

Vad skulle ni vilja säga till socialtjänsten i dag?

– Jag vill fråga varför de inte sätter Emmys behov i centrum, säger Elin.

– Om socialtjänsten har rent mjöl i påsen, varför klippa banden helt? Det ger intrycket av att man inte tål granskning, säger Niklas.

Kan ni förstå om socialtjänsten upplever att de inte kan lita på er – att det finns en förtroendeskada eftersom ni pratade med media?

– Det är svårt att förstå, det vi berättade för media hade vi pratat med socialtjänsten om i fyra månader utan att få gehör, säger Elin.

Såhär i efterhand, hade ni kunnat agera annorlunda på något sätt?

– Jag vet inte hur vi skulle ha kunnat agera annorlunda, säger Niklas.

– Vi har anpassat oss efter alla önskemål om umgänge från de biologiska föräldrarna och gått med på alla ändringar genom åren, säger Elin.

Vi godtog att hon skulle flytta, men hade synpunkter på hur fort det skulle gå.

De vill vara tydliga med att de inte hade någon agg mot vårdnadshavarna, att de ville att flytten skulle gå bra. Men när takten på umgänge trappades upp mådde Emmy dåligt, vilket Norran tidigare skrivit om.

– Socialtjänsten litade inte på att vi var professionella i detta. De verkar ha trott att vi gjorde allt för att hon inte skulle flytta. Vi godtog att hon skulle flytta, men hade synpunkter på hur fort det skulle gå, säger Niklas.

Varför tror ni att socialtjänsten inte vill jobba för umgänge?

– Jag tror de är rädda för Emmys reaktion. Men jag tror inte att det går att trycka ned ett trauma. Det kommer fram förr eller senare i livet, säger Elin.

Hon säger att hon inte är arg på någon.

– Men jag önskar alla kunde se till Emmys bästa, säger hon.

Emmys familjehemsmormor är förkrossad. Hon har arbetat med barn hela livet och har en pedagogisk utbildning. Hon ser socialtjänstens agerande som ”ovetenskapligt grundat”.

– Deras sätt att genomföra den här flytten känns som hämtad från femtiotalet. Då fanns en idé att om man flyttade på ett barn och det aldrig såg föräldrarna igen – så skulle allt ändå bli bra. Barn glömmer så snabbt, trodde man. Som att dra av ett plåster.

– Men det fungerar inte så. Det finns massor med vuxna som utsattes för liknande trauman som små, de lider än i dag, säger hon.

Emmys familjehemssyskon är också familjehemsplacerade. Ludvig var bara något år äldre än Emmy är nu då han fick komma till Elin och Niklas. Han vet vad en separation kan innebära.

– Jag minns ändå allt fortfarande. Har man bott i en familj glömmer man det inte. Jag tror inte hon glömmer, säger Ludvig.

Och den stora gåtan kvarstår, säger familjehemsmorfadern – varför socialtjänsten har vänt. Efter att från starten ha arbetat för att Emmy skulle få ha kvar kontakten med familjehemmet.

– Det var inte så länge sedan de sa att de ville klona Niklas och Elin, eftersom det var ett så bra familjehem. Det här är helt obegripligt, och vi har frågat varför men får inte veta.

Emmy, Elin, Niklas, Ester och Ludvig är samtliga fingerade namn.