Evas cancer kom tillbaka – efter tio år

Eva Berg tog sig genom bröstcancern och tillbaka till livet. Men tio år efter det första beskedet kom nästa – läkarna hade hittat metastaser i hennes lungor. Ändå ser hon tillvaron från den ljusa sidan. "Jag har inte tid att dö än", säger Eva med ett skratt.

Det blir inga längre hundpromenader för Eva Berg längre. Metastaserna i lungorna gör det svårare än vanligt att andas.

Det blir inga längre hundpromenader för Eva Berg längre. Metastaserna i lungorna gör det svårare än vanligt att andas.

Foto: Johanna Salo

Skellefteå2020-10-24 09:00

Det började för ganska precis tio år sedan. Eva Berg kände en knöl i bröstet och förstod nästan direkt vad det handlade om.

– Två år tidigare hade jag också känt en knöl som visade sig inte vara någon fara. Men nu kände jag en knöl på exakt samma ställe, minns Eva och fortsätter:

– Jag ringde vårdcentralen, och jag är ganska rak och kanske inte alltid tänker innan jag pratar. Så när sköterskan svarade sa jag att "nu har jag fått bröstcancer, hur tycker ni att vi ska gå vidare med det?" Och den stackars sköterskan började stamma.

Eva Berg skrattar till. Skrattet ligger alltid nära till hands, trots att hon är mitt i en cancerbehandling. Det positiva synsättet är hennes signum, enligt henne själv.

– Man måste se ljusglimtarna i allt elände. För det är ju ett elände, en jäkla skitsjukdom, och man vet aldrig vem som drabbas heller. Men jag har valt att gå den vägen, att se det roliga och hitta de här glimtarna för att orka.

Det första cancerbeskedet var ingen chock. Eva gladdes över att behandlingen kom igång så snabbt. Kort därefter opererade bort en tårtbit och lymfkörtlar ur bröstet och friskförklarades så småningom.

Livet återgick till det normala. Eva började jobba med asylsökande och fortsatte äta antihormoner för att försöka förhindra nya cancerceller. Men 2019 slog biverkningar från antihormonerna till. Det slutade med en bortopererad livmoder.

– Då tänkte jag att 2020 skulle bli mitt år, men så blev det ju inte.

För en pandemi började rasa i världen, och Eva Berg kunde redan i mars kryssa i nästan alla symptom på smittan. 

– Då var jag hemma i nästan tre månader. Jag hostade väldigt mycket, så efter en och en halv månad fick jag komma upp och göra ett covid-test. Men det visade sig vara negativt.

Tre tester blev det totalt, alla med negativa resultat. När Eva fick kolla upp symptomen såg proverna också bra ut, men fick en remiss till lungröntgen.

– Efter den ringde de mig och sa att de hade hittat en grej i mina lungor. De kunde inte säga exakt vad det var eftersom en slätröntgen bara kan se förändringar. Men det visade sig ju sedan att det var metastaser.

Bröstcancern hade hängt sig kvar i kroppen och nu fäst sig i lungorna nästan exakt tio år efter sjukdomen först upptäcktes.

– Jag har förklarat det som ett träd. Även om du hugger ned det och tar bort stubben så kan ju rötterna ha skjutit i väg, men det ser du inte för att det är under jord. De här cancercellerna har legat vilande under jord i tio år.

Men även om metastaserna kom överraskande tog Eva beskedet med ro även denna gång.

– Det finns två val, antingen lägger jag mig ner och låter sjukdomen ha sin gång eller så sätter jag mig på tåget och sitter kvar tills jag är framme. Jag väljer tåget alla dagar i veckan, det finns ingenting annat.

Att hon dessutom redan gjort en cancerbehandling ser hon som en fördel.

– Nu kommer jag inte få exakt samma behandling, men jag vet vad som kan hända. Jag kan ju den här proceduren. Och jag har samma onkolog, som jag trivs med otroligt bra. Det gör att jag känner mig jättetrygg, säger hon.

Dessutom försöker hon sätta lite guldkant på vardagen, även om pandemin fortfarande hänger över världen. Vid det första sjukdomsfallet gick hon en kurs i styling för cancerpatienter. Även den här gången passade hon på att gå samma kurs.

– Det blir ett avbrott i vardagen, det var något annorlunda.

Men cancer är en otäck sjukdom. Eva Berg påpekar att hon, även om hon är en positiv person, också har tunga dagar. En sådan kom den gången hon tappade håret första gången.

– Det är en sådan sak jag aldrig kommer glömma. Jag vaknade och hade enormt mycket energi, så jag tänkte att jag skulle baka bröd. Då behövde jag ju sätta upp håret, så jag gick till spegeln. Men när jag satte borsten mot huvudet så var det som att dra genom smör, det bara följde med. Jag tänkte att det inte riktigt kändes rätt, så jag tittade ned på borsten som var full av hår. Jag fick titta flera gånger, för det gick inte att ta in. Sedan grät jag i två dagar.

Hon beskriver själv hårtappet som ett trauma.

– Då fick jag höra att jag inte skulle vara orolig, för håret kommer ju tillbaka. Men för mig var det jättejobbigt, det var ett väldigt stort steg. Den här gången är det inte alls lika jobbigt, berättar hon.

Just håret är något viktigt för Eva. Innan sjukdomsbeskedet var håret lite av ett identitetsmärke, berättar hon. Även om hon inte fäster lika stor vikt vid håret nu känns det viktigt att kunna ha peruker.

– När jag ska ut och träffa någon vill jag ha hår, för jag ser inte lika sjuk ut. Jag tror det är mycket det, jag vill inte förknippas med sjukdomen. Cancern är inte jag, den har bara flyttat in lite lätt. Jag vill inte att det ska ta över, utan jag vill vara jag.

En omständighet som är ny är att det är svårare att träffa människor. Om Eva skulle bli förkyld eller sjuk i något annat skulle hon mest troligt behöva pausa sin behandling för stunden. Därför undviker hon att träffa fler än de närmaste.

– Just nu är det väl lite tråkigt, för de enda jag egentligen träffar är sjukvårdspersonalen. Hade det inte varit pandemi så hade det väl varit på ett annat sätt. Men jag ska igenom det här och jag tänker inte ta några uppehåll. Det är ju lite ofrivillig karantän, men jag tar det.

Men även om det är tungt ser Eva framåt. Hon är fast besluten att hon ska ta sig igenom sjukdomen igen. För även om hon haft cancer två gånger har hon inte tänkt så mycket på risken att dö.

– Ibland kan jag känna att varför var det just jag som blev sjuk igen? Men jag tror att jag är så pass stark som människa att jag skulle klara av det. Annars hade jag nog inte fått det. Jag är inte religiös eller troende, men ibland kan jag känna att det finns en mening med någonting i alla fall, säger hon och fortsätter:

– Rent rädd att dö, det har jag aldrig varit. Men jag har inte tid att dö heller. Jag har jättemycket kvar att göra först. Det får helt enkelt vänta.

Just nu väntar Eva Berg på en ny bedömning av metastaserna och om behandlingen fungerar som det ska. Till dess fortsätter de veckovisa cellgiftsbehandlingarna. Förhoppningen är att kunna börja jobba någon gång i vår.

– Jag sitter fortfarande kvar på tåget, jag får bara åka lite längre. Jag ska tillbaka. Vem ska annars vara brandvakt vid bortastå på arenan? säger hon med glimten i ögat.

FAKTA

Namn: Eva Berg

Ålder: 55

Bor: Skellefteå

Familj: Bor tillsammans med dottern Lisa, 24, och dvärgpudeln Teddy

Jobbar: Med asylsökande, ideellt under ishockeymatcher

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!