Det är en kyrklig bygd, minst sagt. 76 procent av Skellefteborna är medlemmar i Svenska kyrkan. I Skellefteå pastorat, där Skellefteå landsförsamling, Sankt Olovs, Kågedalens, Jörn-Bolidens och Byske-Fällfors församling ingår, arbetar nästan 150 anställda. Kyrkoherde Ulrika Markgren är chef för hela härligheten.
Hon har haft jobbet i ganska precis ett år. Lyckselebon längtade hem till Västerbotten, efter att ha arbetat i Stockholm i många år.
– Jag visste att jag kom till en bygd där kyrkan har spelat stor roll och fortfarande har väldigt många som vill stötta det vi gör. Här finns en positiv bild av vad kyrkan är och det är en bra bas att jobba utifrån, men samtidigt är det också en utmaning. Vi ska förvalta det som är tradition och det som har burit kyrkan genom årtusenden, och samtidigt våga vara i förändring, säger Ulrika.
– Är du van att ha det på ett vis kan det krocka när det blir på ett annat vis. Men ju mer vi vågar samtala om det desto bättre. Vi måste ge utrymme för andras sätt att uttrycka sig och jobba med hur vi utvecklar gudstjänsten för att möta det som är människors vardag idag.
En annan utmaning är att få tillbaka det ideella engagemanget – gräsrotsrörelsen där fler kan bidra. Kyrkan behöver också bli mer inkluderande på livets alla områden, inte minst i trosfrågor, menar Ulrika.
– Vi har alla våra olika erfarenheter och bilder av Gud, och det är en utmaning för kyrkan att våga möta varandras olikheter, olika tolkningar och olika liv. Samtidigt är det vår stora tillgång om vi lyckas.
I ett Skellefteå som just nu växer och utvecklas i snabb takt ställs många nya krav på människorna och samhällsfunktionerna. Hur mår vi egentligen i det, och vad ska kyrkans roll vara framåt?
– Fick jag drömma skulle vi finnas med som en självklar part när man pratar samhällsutveckling. Jag tror att vi tillsammans med kommun och region kan få ett annat helhetstänk om vi våga mötas utifrån våra olika kompetenser. Vi i kyrkan har lång erfarenhet av att möta människor och har en bra bild av mående och vilka sociala behov som finns. När det offentligas resurser inte fullt ut räcker till är det en självklarhet för mig att vi ska finnas där. Jag skulle vilja ha mer dialog om hur vi kan hjälpa till.
– Vi har ett uppdelat samhälle idag där vi försöker bota symptomen men kanske inte ser till helheten alla gånger, inte ens inom sjukvården. Många mår dåligt med existentiell ångest och presentationskrav. Vi har professionerna hos våra diakoner och präster att möta människor i samtal. Vi kan inte skriva ut läkemedel eller ställa diagnos, men många gånger är det största behovet att få prata med någon som lyssnar.
Att utbilda kyrkans pedagoger i själavård för unga och utveckla en diakontjänst inriktad på barnfamiljer är några exempel på det socialt inriktade arbete som görs inom pastoratet, berättar Ulrika. I den vilsenhet som många människor upplever behövs budskapet att man duger ändå.
– I det enskilda samtalet pratar vi inte teologi utan möter det behov och de frågor den människan har. Men i våra verksamhet som vi vill nå in till människor med är det viktigt att vi som kyrka står för något och är trovärdiga i det. Många gånger finns det faktiskt en förväntan på att vi ska komma med en hälsning: att du är sedd, älskad och bekräftad, och värdefull som den du är. Vågar vi inte föra ut det budskapet tycker jag att vi som kyrka har misslyckats.
Kyrkan ska inte bara finnas i kris och när det gör ont, utan vara en samlingsplats i livets alla skeden, menar Ulrika. Diskussionerna i kyrkorådet – kyrkans politiskt valda styrorgan – handlar mycket på hur man kan möta människor på nya sätt, och på nya platser.
– Vi vill till exempel arbeta med den yttre miljön kring landskyrkan och hur den kan den bli en tillgång där barnfamiljer, ungdomar och äldre kan njuta på en historiskt tung plats. Hur kan landskyrkan, Stiftsgården, Kyrkholmen och Bonnstan tillsammans med kommunen och föreningar utveckla området till nya mötesplatser för både Skelleftebor och turister? Här har vi möjlighet att binda ihop dåtid och nutid i en spännande kombination.
– Jag drömmer om att våga få in både lek och allvar på våra begravningsplatser och göra mer för barn och familjer där, för det är otroligt fina parker att vara i. Och det gör något med oss människor när vi vågar låta både liv och död få finnas med tillsammans.