Jonas Nilsson minns besöket på restaurang Taj Mahal och Club Private X i september.
Det hela börjar med en lättsam, nästan skämtsam förfrågan i fikasofforna: ”då blir det du och (kollegans namn) som wallraffar på Club Private X då?” Ja, jag antar det, säger jag och genast börjar tankarna att snurra. Det är långt från alltid som arbetsförfarandet tillämpas och första gången för mig, så den upprymda förväntan får kämpa med nervositeten.
Om det verkligen är som ryktet säger, att det förekommer mer ”vågade” saker än magdans där, hur hanterar vi det? Hur bemöter vi människorna vi träffar? Var drar vi gränsen och avbryter besöket? Vi träffas på en centrumrestaurang och går igenom upplägget, en knapp timme innan vi äntrar Taj Mahal och dess källarverksamhet.
Kontanter har kvitterats ut från redaktionen, men vi undrar om de kommer att räcka.
”Magdans” i Skellefteå visar sig vara naken strippshow: ”Om det händer någonting mer så gör det väl det”Gapande fågelholkar
Vi påminner varandra om att jobba förutsättningslöst innan vi går in.
Visst är det lite spännande till en början, att hålla masken och låtsas vara genuint intresserad, men det går snabbt över. Resan från trappavsatsen till den högst påträngande ”dansen” i båsen på källarvåningen känns väldigt kort. Helt plötsligt sitter vi där, som fågelholkar, bland nakna rumpor och bröst som gnids kors och tvärs.
“Det här händer inte. I Skellefteå”, tänker jag i min naivitet. Sedan kommer ilskan. Visst intygar damerna att de trivs och tjänar bra, men cynikern i mig gör sig påmind. Hur ser deras anställningsformer ut? Hur kom de hit? Hur är deras levnadssituation utanför klubben? Att spekulera gör ingen nytta, så tankarna slås åt sidan.
Efter avslöjandet – Skebo säger upp avtalet med restaurangenIngen tycker om att bli lurad
Det är ren improvisation som gäller, inte minst när kollegan hamnar i ett annat bås. Vi måste till exempel utbyta information för att veta när vi ska avbryta, men då ska det hittas på en någorlunda trovärdig ursäkt för att lämna “dansöserna” i båsen först. Och så vidare.
Bakom disken, skymtande bakom en dörr som stängs, i trappen mellan oss och vägen ut, på övervåningen (i plural) och på gatan utanför – vi har ingen aning om vilka alla de här männen är, eller hur de skulle reagera om vi avslöjade oss. För ingen tycker om att bli lurad, inte jag i alla fall.
”Ta rygg på mig, nu går vi rakt ut”. När vi väl bestämmer oss går det snabbt.
I efterhand undrar jag hur dramatiskt det egentligen var. En ”annorlunda” kväll känns som en säker beskrivning. Skulle vi greppa ett nytt, liknande uppdrag med samma entusiasm? Absolut, ingen tvekan om saken, men jag undrar om vi någonsin får chansen igen i lilla Skellefteå.
Skebos vd: ”Alla kan känna sig som vinnare”