Elisabeth Hultgren, 64 år, tror att alla människor kan förvänta sig ett evigt liv av en Gud som är både klok och kärleksfull.
För Elisabeth Hultgren, 64 år, är tron inte något som bara angår henne och hennes Gud utan det handlar en hel del om hur hon agerar som troende.
– Tron har burit mig genom allt i livet, men jag är inte den som går omkring och pratar så mycket om Gud, säger Elisabeth Hultgren.
Under Elisabeths uppväxt i Kroksjön var söndagsskolan i bönhuset ett viktigt inslag. Hemma kom hon i kontakt med Gud bland annat via mamma som brukade be Gud som haver barnen kär med henne innan hon skulle sova
– Jag hade en barnatro, säger Elisabeth.
Under tonårslivet var däremot tron inte så stark. En period bodde hon utomlands, först i England och sedan Spanien. Som 21-åring var hon tillbaka i Sverige och återupptog gymnasiestudierna. Under en religionslektion ritade läraren upp en bild som skulle illustrera kristendomen. Han ritade två berg som var åtskilda av en djup avgrund. På ena berget stod människorna och på det andra Gud. Han ritade två streck, ett för Guds utsträckta hand och det andra för kontakten mellan människorna och Gud, som tillsammans bildade ett kors.
– Korset på tavlan ändrade färg och blev till silver. Jag tänkte: Det är sant. Jesus fixade evigheten för människan. I femton minuter strömmade värme genom mig, säger hon.
”Jag såg Jesus tio meter framför mig”I den stunden förändrades livet för Elisabeth samtidigt som de andra klasskamraterna i rummet var helt ovetande.
– När jag har tvivlat på min tro, vilket man ibland kan göra, så har den här händelsen kommit till mig igen. Jag vet vad jag har upplevt och det går inte att bortförklara. För mig är Gud är en god Gud som vill hjälpa, inte stjälpa.
Ett 30-tal gånger har Elisabeth Hultgren besökt romerna på soptippen i Oradea.
Efter gymnasiet utbildade sig Elisabeth så småningom till lärare och gjorde utlandspraktik i Bolivia.
– Fattigdomen där var fruktansvärd. Jag hade lite funderingar om att bli missionär, men så blev det inte.
För ungefär tio år sedan började hon att ifrågasätta om hennes tro bara handlade om att besöka kyrkan på söndagarna. På en missionskonferens träffade hon Lars Hörnberg som hade grundat ett familjehem, Caminul Fellix, för föräldralösa barn i Rumänien.
– Han bad mig komma till Rumänien och titta på deras arbete.
Ett halvår senare gjorde hon slag i saken och reste på egen bekostnad dit. Strax innan resan hade hon gått med i Sisters international, en kristen organisation vars målsättning är att stärka och hjälpa kvinnor runt om i världen.
– I Rumänien kom jag i kontakt med en grupp från England som tog med mig till soptippen.
Ett liten pojke tillsammans med sin mormor utanför deras skjul på soptippen i Oradea. Foto: Amanda Lindmark.
Där på soptippen, i Oradea, levde det romska familjer, både barn och vuxna. Elisabeth delade ut påsar med mat, mediciner och kläder som hon hade med sig från Sisters. Trots att hon med sina egna ögon kunde se de fruktansvärda förhållanden som människorna levde under hade hon svårt att acceptera vad hon uppenbarligen såg.
– Jag trodde att de lurades för att få mat och pengar, att de hade byggt de fallfärdiga och enkla skjulen för att det skulle se ut som att de bodde där. Jag kunde inte förstå att det var sant.
Det krävdes ytterligare två besök innan hon till slut kunde ta in sanningen, att människorna på soptippen faktiskt bodde i denna misär. Hon frågade en av romerna om hur länge han hade bott på soptippen och fick till svar, åtta år.
– Det sa bara pang och sedan bröt jag ihop. Jag kan nästan inte prata om det ... , säger hon med gråten i halsen.
Efter det besöket förstod Elisabeth att hon behövde agera. Hon kände kärlek till människorna och en kallelse från Gud.
– Jag hade inget val, men det var inte heller något tvång. Jag ville hjälpa.
Elisabeth Hultgren delar ut stickade tröjor som skänkts av en kvinna i Skellefteå. Foto: Amanda Lindmark.
Sedan dess har hon varit på soptippen ett 30-tal gånger. Vid ett av besöken där ville människorna att Elisabeth skulle be för dem.
– Man kan inte be att de ska få ett flott hem, för så funkar det inte. Jag bad att de skulle få känna att de hade ett värde och att de skulle få en fin plats i himlen en dag.
Elisabeth påpekar att det finns många romer som lever i utanförskap, flera miljoner.
– Där de asfalterade vägarna tar slut, börjar de romska byarna.
Det svåra är att hitta sätt som faktiskt kan hjälpa på sikt och förändra dessa människors livssituation. Mat, kläder och mediciner behövs, men det hjälper inte i längden.
– Det går inte att bryta fattigdomen om man inte bryter analfabetismens bojor, de går hand i hand.
Elisabeth har engagerat sig i ett socialt center där romska barn kan få hjälp med läxläsning, rena kläder och mat. Allt för att stötta dem i skolgången.
– Det finns hopp, men det kommer att ta tid.
Elisabeth var tidigare medlem i EFS, men tillhör i dag Pingstkyrkan som via sin secondhand-butik hjälper romerna i Rumänien.
Den vanligaste frågan Elisabeth får från Skelleftebor är om man ska ge tiggare pengar eller inte.
– Följ ditt hjärta och ge pengar om du känner för det. Men om man vill hjälpa i längden är det bättre att stötta någon organisation som hjälper på plats i Rumänien.
Elisabeth anklagar inte sin Gud för orättvisorna som visar sig så tydligt där på soptippen i Oradea.
– Det är vi människor som väljer att inte fördela våra rikedomar på ett rättvist sätt.
Att hjälpa andra människor har också gett Elisabeths liv en helt ny mening.
– Det kanske är Guds frid jag känner och det får mig att må bra.
Tipsa Norran:
I en serie reportage försöker vi ta reda på hur Gud kan te sig utifrån olika trosuppfattningar. När reportagen ska publiceras och hur många det blir får tiden utvisa. Hör gärna av er med tips på människor som kan vara intressanta att intervjua, oavsett vilken Gud de tror på.