I region Nord finns cirka 1 000 eftersöksjägare. De rycker ut dygnet runt, året runt för att spåra och avliva påkörda djur.
Greger Öhlund är samordnare för eftersöksjägarna inom Skellefteå jaktvårdskrets. Han åker ganska direkt han får händelserapport, via sms, av polisen om en djurpåkörning. Från nyår har han haft ovanligt många uppdrag, cirka 35 stycken.
Han säger att en orsak är snön. Det är enklare för djuren att ta sig fram efter vägarna men han säger också att trafikanterna måste sänka hastigheten och vara vaksamma.
– Ett problem på E4 är dåliga viltstängsel så även där måste förare vara uppmärksamma, säger han.
Vi närmar oss olycksplatsen. Den här gången är det inte inringaren som kört på älgen, får jag veta, men det är ointressant för eftersöksjägaren. Uppdraget är att hitta djuret, observera skadorna och, i vissa fall, avsluta lidandet.
– Vi skjuter inte påkörda djur utan vidare, utan bedömer hur pass allvarligt skadat det är, förklarar Greger Öhlund.
Vid vägkanten står två plogpinnar i kors.
– Här är det, säger han, stannar vid vägkanten och spanar mot skogen.
– Ser du? frågar han och pekar. En bit in i skogen syns ett älghuvud. Öronen är spetsade och älgen ligger ner. Den har fått syn på oss.
Vid en djurpåkörning ska föraren ringa 112, men det sker inte alltid. Efter fyra timmar betecknas det som en smitningsolycka. Platsen ska även märkas ut, helst med viltremsor som finns hos bilbesiktningen.
Men privatpersoner ska absolut inte försöka spåra ett påkört och skadat djur, det gör eftersöksjägare som har kompetensen och erfarenhet.
– Jag tycker också att det är oansvarigt att inte anmäla en djurpåkörning, säger Greger och tillägger att det är bättre att flera anmäler än att ingen gör det.
Han säger också att trafikanter bör stanna om man upptäcker ett skadat djur vid vägen.
– Men man ska stanna en bit ifrån djuret och försöka göra andra trafikanter uppmärksamma, för allas säkerhet.
Hur ofta är bilister nonchalanta?
– De bryr sig inte när vi går med hundarna efter en väg och min uppfattning är att de sällan sänker hastigheten.
Greger tar vapnet och börjar gå efter ett skoterspår i riktning mot platsen där älgkalven ligger. Han tittar genom kikarsiktet flera gånger. Plötsligt reser sig älgkalven och börjar gå.
– Bakbenet är brutet, konstaterar Greger och börjar pulsa genom snön i kalvens riktning.
Det är oerhört svårforcerat i snårskogen, inte minst på grund av snön.
– Jag har spårat djur med två brutna ben och de kan springa oerhört bra ändå, men i snön blir det problem för dem, säger Greger Öhlund.
Vi kommer fram till en bred bäck. Greger sätter sig på en stock som fallit över bäcken och ålar sig över. Han är nära att halka men använder geväret som stötta.
För att bli eftersöksjägare krävs, förutom utbildning, att personen är ostraffad, har jägareexamen, är en god jägare med gott omdöme och har en duktig hund.
Ibland sker eftersök med skoter, ibland med skidor. Tiden är en viktig faktor för det skadade djuret.
Snön blir ännu djupare och snart har både Greger och älgkalven försvunnit ur sikte. Vi går i en vid böj och jag inser att älgen försöker ta sig upp mot vägen.
Någon minut senare hörs ett skott. När jag når vägen så ser jag den döda älgkalven ligga mitt på vägbanan. Med ett välriktat skott har Greger avslutat djurets lidande.
– Den här hade aldrig klarat sig, den hade svultit ihjäl, konstaterar Greger och pekar på ena bakbenet.
Det ser helt krossat ut. Det kommer en personbil och han drar älgkroppen från vägbanan.
– Det är aldrig roligt att komma till ett skadat djur, men vi gör det här för djurens skull. Annars skulle jag aldrig stiga upp mitt i natten, säger han.
Den här gången har jämthunden Petsson fått vänta i bilen, men han får komma ut och lukta på älgkroppen.
– Den här gången behövde jag inte använda hunden, men det är ofta Petsson som spårar skadade djur, förklarar han.
Han säger också att hunden ofta är den viktigaste komponenten till lyckade eftersök. Men eftersöksjägare och deras hundar lever ofta farligt. De arbetar ofta nära trafikerade vägar.
– Jag är oerhört rädd om min hund, så jag brukar inte släppa Petsson i stadsmiljö eller i närheten av vägar eller järnvägar, säger han.
Den här älgkalven har skjutits nära boningshus. För eftersöksjägare kan det ställa till det ytterligare.
– Vi kan ju inte skjuta hur som helst i bebyggt område, utan måste tänka efter innan vi avlossar ett skott, förklarar han.
Det här uppdraget gick fort, cirka en halvtimme effektiv tid, men ibland tar det flera dygn.
– Om jag inte hittar djuret vid första söket brukar jag åka ut igen dagen efter. Ibland kan det ligga lite längre bort men det händer också att jag inte hittar det överhuvudtaget, säger han.
Ersättningen för eftersöksjägare är 700 kronor för en älg och 400 kronor för ett rådjur. Köttet tillfaller jakträttsinnehavaren.
– Vi har ingen reseersättning för körningen, utan det mesta kring eftersök sker ideellt, förklarar Greger Öhlund.
Vad är det som driver dig?
– För att minska djurens lidande, som sagt, och någon måste göra det här men det är ofta nattetid och jag tycker att det börjar bli ganska tufft.