Pertti och Irene Sirola kan träffas både på Perttis rum och utomhus, om vädret tillåter.
I nöd och lust tills döden skiljer dem åt. Det lovade Irene och Pertti Sirola varandra för mer än 60 år sedan. För drygt ett år sedan flyttade Pertti till äldreboendet Linagården, medan Irene bodde kvar hemma i lägenheten.
Till en början hälsade hon på sin man nästan varje dag. Men rutinerna fick en omskakande vändning i våras när coronapandemin drog in över landet.
– Det har varit så ensamt. Vi har ju delat hela livet med varandra, men så plötsligt fick jag vara helt ensam, säger Irene.
Som Norran berättat tidigare fick paret Sirola plötsligt bara träffas utomhus, på varsin sida ett staket med flera meters mellanrum. Ibland kunde det dröja veckor mellan gångerna de kunde ses.
Ensamheten som följde var påtaglig för Irene. Då hon själv har svårt att gå har hon haft problem med att ta sig ut och träffa folk. Att möjligheten till möten med maken till stor del också försvann var ett hårt slag.
Men den 1 oktober öppnades äldreboendena upp för besök igen.
– Det känns underbart. Det är roligt, det tycker vi båda två. Vi har saknat varandra, säger Irene.
– Nog är det trevligare nu. När jag var här inne själv så tänkte jag ”vad ska jag göra nu då?” lägger Pertti till.
Har ni haft en oro för att inte få träffas under vintern?
– Jo, visst har det funnits. Det har man ju känt, att hur ska det här gå i vinter om de inte släpper det här? Så jag hoppas verkligen att det håller i sig nu, att jag får fortsätta komma in till honom. Det finns ju telefon, men det är inte samma sak, säger Irene.
– Lite orolig har man ju varit, håller Pertti med.
Vad är det bästa med att få sitta i samma rum?
– Man har saknat varandra, närheten. Så det bästa är ju att bara kunna se varandra, säger Irene.
Irene och Pertti Sirola får, efter sex månader av besökförbud, äntligen sitta i samma rum igen.
Men det är inte bara att gå in på boendet. Flera restriktioner håller fortsatt greppet om besöken.
– Jag brukar skoja och säga att det nästan är svårare att ta sig in till Pertti än till kungen. För jag får ringa och boka tid, så fyller jag i en sådan där lista och bekräftar att jag är frisk och spritar händerna. Så får vi inte kramas och hålla på, utan vi får sitta på lite avstånd och prata, berättar Irene.
– Men det är ju skönt att bara få komma in.
Även om Irene tyckt att det varit ensamt hemma själv är hon väldigt glad att Pertti har varit på Linagården. Hon vet att han är i trygga händer och har aldrig varit orolig för hur han haft det, trots att de inte kunnat träffas ordentligt.
– Han kan inte vara på något bättre ställe. Han har det jättebra här. Och så får vi ju faktiskt komma in nu, så det känns bra, säger hon.
Pandemin ligger dock kvar som ett hot. Även om glädjen över att få träffa varandra igen är stor, tycks smittan vara oberäknelig och kan återigen blossa upp.
– Jag hoppas bara att det inte händer något, att läget inte blir värre så de spärrar besöken igen. Jag vill bara få komma hit på dagarna och vara hos honom, säger Irene.
Att hålla hand och kramas får vänta, men närvaron av varandra är värmande, menar Irene och Pertti Sirola.
Förhoppningen är förstås att få fortsätta träffa Pertti, med allt mindre restriktioner. Längtan efter att få hålla om honom är fortfarande stark. Och så länge osäkerheten för framtiden ligger kvar påpekar Irene Sirola att det är ännu viktigare att leva i nuet och ta vara på stunderna.
– Men nu är det så här, och man får ta en dag i sänder, konstaterar Irene Sirola.