Ecke och Desiré är på väg ut med husvagnen vid besöket.
Det var den 8 maj i år som Eckehard Seidel Munter och särbon Desiré Axelsson bordade planet som skulle ta dem till grekiska semesterorten Lefkas. De hade bokat en restresa för att vila, äta gott och bara ha det bra.
– Det hade varit rätt tumultartat för oss de senaste åren, så vi ville ta igen oss lite, säger Desiré.
Direktcharter från Skellefteå passade perfekt då Eckehard, eller Ecke som han kallas, bor i Robertsfors och Desiré i Umeå. Men strax efter avgång började mardrömmen. Desiré berättar:
– Någonstans över Öland och Gotland fick Ecke plötsligt ont i benen. Han sa också att han fick ett tryck över bröstet och tog en dos nitroglycerin, men det hjälpte inte så han tog en till. Sedan förlorade han medvetandet.
Innan han tuppade av i planet hann han säga att det kändes som en hjärtinfarkt – igen. Han hade en för cirka två år sedan.
– Jag fick panik, vi var ju uppe i luften – i ett plan så jag sprang till flygvärdinnan längst bak och larmade. Men en kvinna som satt strax bakom oss agerade direkt. Hon reste sig, sprang fram till Ecke och klappade honom i ansiktet, sedan kom två kvinnor till, drog ner Ecke på golvet och de tre kvinnorna började återupplivningsförsök, säger hon och fortsätter:
– Jag kommer ihåg att en av kvinnornas man sa: ”Du kan vara lugn, hon kan det där.
De klippte upp Eckes skjorta och började göra HLR. Sedan satte de en blodtrycksmanschett och lade honom framför nödutgången, där de hade mest plats. Desiré säger att kvinnan som agerade först tog kommandot.
– Det märktes att de visste vad de gjorde för allt gick så strukturerat och strategiskt till. De var helt otroliga.
En av flygvärdinnorna fanns hela tiden vid hennes sida och sa att kaptenen beslutat att nödlanda i Gdansk i Polen och att ambulans skulle möta upp. Den halvtimmen innan landning upplevde Desiré som en ocean av tid.
– Det kändes som flera timmar hade gått innan vi landade. Det var väldigt jobbigt, säger hon.
I ambulansen vaknade Ecke till. Då hade han varit medvetslös i 45 minuter. Desiré fick åka med i ambulansen, men bagaget blev de tvungna att lämna kvar. Lösningen blev att kabinpersonalen skulle lämna väskorna på flygplatsens ”lost and found”-avdelning.
– Det enda jag fick med mig var en liten ryggsäck med det nödvändigaste, säger Desiré.
På sjukhuset fick Ecke vård, började repa sig och där fick de ett glädjande besked: Det handlade inte om hjärtinfarkt utan mest troligt om blodtrycksfall, men han fick stanna för observation över natten. Så långt allt väl. Sedan kom nästa kalldusch: Desiré lämnades åt sitt öde.
– Det här var sent på kvällen och jag fick veta att jag måste lämna sjukhuset och söka boende för natten. Det hade jag inte haft en tanke på. Det blir ju ganska mycket även för en anhörig i en sådan här situation och jag var ganska omtumlad, kan jag säga.
I främmande land, i en okänd stad med särbon på sjukhus fick hon lösa boendefrågan själv. Även om läkaren på sjukhuset hjälpte till med att hitta ett lägenhetshotell var det allt annat än enkelt. Via en karta fick hon veta hur hon skulle gå för att ta sig till hotellet.
– Där gick jag med en karta, mitt i Gdansk sent på kvällen. Det kändes inte bra, säger hon.
När hon kom fram var allt låst och stängt. Efter en stund fick hon hjälp av en man, som skulle leverera material till hotellet som var under ombyggnad. Hon förklarade läget för honom och han, i sin tur, tog kontakt med receptionen. Där sa man att hon missat sista incheckningstid, men efter påtryckningar blev hon insläppt.
Ecke och Desirés restresa blev en mardröm de sent ska glömma.
– Mannen var väldigt vänlig och visade mig hur jag skulle använda koderna för att dels komma in i porten, dels ta mig in i mitt rum, säger hon. Ecke fortsätter:
– Det här var väldigt jobbigt även för Desiré. Jag var ju i trygghet på sjukhuset, men hon skulle på egen hand ordna boende och ta sig dit själv. För att inte nämna hemresan sedan, jag var inte i kondition för att planera eller lösa någonting. Bara att flyga igen kändes enormt jobbigt, rent psykiskt, säger han.
Dagen efter skrevs Ecke ut och paret var redo att börja hemresan.
Utfallet blev att de flög från Gdansk i Polen, där de också kunde hämta ut sina resväskor som de lämnat kvar, vidare till Göteborg. Där var planen att köpa tågbiljetter hem.
– Men det gick inte på grund av tågstrejken som var då, säger Desiré.
Deras prövningar var inte slut med det. Hotellet på Landvetter var fullbokat. Alternativet blev att övernatta på bänkarna i flygplatsens avgångshall. Dagen efter flög de till Stockholm och sista anhalten på deras mardrömsresa blev Umeå.
– Det var så skönt när vi landade i Umeå och fick komma hem igen, säger Desiré lättat och med eftertryck.
För att ta sig hem från Polen fick de själva lägga ut 14 000 kronor. Efter ett par turer och ytterligare krångel med ett av försäkringsbolagen blev de till slut ersatta fullt ut.
De traumatiska händelserna har satt sina spår hos dem båda. Ecke har sömnproblem och får samtalsstöd.
– Jag har dödsångest och det är så skrämmande det vi varit med om, säger han.
Desiré har också sviter efter alla trista minnen och tänker på vad som kunde ha hänt. De tankarna är svåra för henne att släppa.
De säger att de, trots allt, har gott stöd av varandra och vill se framåt.
– Vi har också fått fantastiskt stöd med uppföljningar och så på Robertsfors hälsocentral, säger Ecke.
Hur tänker ni nu kring att resa?
– Vårt mål är att åka utomlands igen och jag tycker att vi har lärt oss en del genom de här händelserna. Exempelvis att ha full koll på hur våra reseförsäkringar ser ut, säger Desiré och Ecke fortsätter:
– Jag känner oro över vad som hände, men det är också viktigt att våga leva och det är så många som pratar om vad de vill göra. Till dem skulle jag vilja säga: Vänta inte, gör det nu.
Både Ecke och Desiré hyllar besättningen och de tre kvinnorna på flygplanet.
– Vi har försökt få tag i kabinpersonalen, men det har inte gått, säger hon.
De önskar hett att få kontakt med trion kvinnor som tog hand om Ecke i flygplanskabinen.
– Eventuellt så finns de ju någonstans i Skellefteå och jag tänker att de nog måste jobba inom vården. För tänk: De kunde ju lika gärna bara ha suttit kvar på sina säten i planet. Sedan var det ju inte bara jag som blev hjälpt, utan även alla de andra 150 passagerarna i kabinen, säger Ecke.