Biodlare Lars-Olof Lindgren tror att sommarens skörd av honung kommer att vara dubbelt så stor som ett normalt år.
Precis i kanten till koloniodlingarna på Anderstorp står de tre bikuporna. Det surrar frenetiskt när biodlaren Lars-Olof Lindgren, 52 år, drar upp ramarna med de av honung välfyllda vaxkakorna. Här förvarar bina sommarens hela produktion av honung, och nu är det dags att skörda av eftertraktade och söta råvaran.
– Det här är den enda hobbyn jag haft som gett en säker avkastning, säger Lars-Olof Lindgren och jämför med sitt fiskeintresse som bara kostat.
Lars-Olof Lindgren är ordförande i Skellefteortens biodlarförening. Föreningen organiserar ett 90-tal odlare.
– Vi har fått femton nya medlemmar i år. Det är ett uppsving just nu, säger han.
Den svenska honungsproduktionen kan inte tillfredsställa den stora efterfrågan som finns, menar Lars-Olof.
– Endast hälften av honungen som säljs i Sverige är svensk, resten importeras.
Varroa har inte drabbat Skelleftebygdens biodlare än, men hotet kryper allt närmare.
De små bina upplevs av många som irriterande, men utan dem skulle en stor del av livsmedelsförsörjningen braka samman.
– Om alla bin och humlor försvann så skulle det inte finnas mycket mat kvar på ett frukostbord. Det finns till och med de som hävdar att det bara skulle ta fem år innan mänskligheten svalt ihjäl.
Globalt är hoten mot de små pollinatörerna många, men på våra breddgrader är det framför allt varroakvalstret som bekymrar biodlarna. Om smittan inte behandlas får den en dödlig utgång.
– Det är ett litet jädra kvalster som sätter sig på bina och utrotar hela samhället.
Varroakvalstret finns enligt jordbruksverket på alla kontinenter som odlar bin. I Sverige upptäcktes sjukdomen på Gotland för drygt 30 år sedan.
– Det borde vara det sista stället som blev drabbat, en ö mitt i havet. De tror att smittade bin kom dit med en virkestransport.
Jordbruksverket har delat in Sverige i tre zoner där zon 1 innebär att området är smittat, zon 2 ett misstänkt smittat område och zon 3 ett område som troligen inte är smittat. I dag tillhör Västerbotten till stora delar zon 3, det vill säga smittofritt, men hela länet kan inte räknas dit. I vår närhet finns Byske-Fällfors församling samt Jörn-Bolidens församling som tillhör zon 2. I Norrbotten är Arjeplog troligen smittofritt samtidigt som misstanke om smitta finns i Arvidsjaur.
I en gammal husvagn på ett industriområde i Hammarängen har Lars-Olof Lindgren tre bisamhällen.
Varroakvalstret är svårt att bekämpa, men inte omöjligt. Två huvudmetoder finns tillgängliga enligt jordbruksverket, kemiska medel samt biotekniska åtgärder. I det sistnämnda alternativet plockas drönarynglen bort från bisamhället.
– Dessutom har det avlats fram bin som klarar varroakvalstret bättre. Det går åt rätt håll.
På grund av alla ”gröna öknar”, det vill säga stora uppodlade ytor med få eller inga blommor, som breder ut sig över världens landskap påverkas binas livsmiljö negativt. Även om det ser bättre ut i Sverige så är läget betydligt värre i andra delar av världen.
– Det här är ett större problem än många vill erkänna.
I Sverige förebyggs smittspridning bland annat genom att bina inte får flyttas mellan olika områden. I USA har man däremot flyttbara bisamhällen som åker runt över kontinenten och pollinerar stora fält, berättar Lars-Olof.
– Vi har inte den katastrofala bidöden som de har i USA. Där kan de förlora tusentals bisamhällen över en natt.
Han menar att EU tar hoten på allvar och har förbjudit vissa typer av kemikalier som påverkar bina negativt, bland annat bekämpningsmedel inom gruppen neonikotinoider.
Lars-Olofs intresse för biodling började när ett annat åtagande tog slut. När han sålde sin andel i ett dataföretag och blev anställd som säljare i ett annat företag började tankarna att gro.
– När jag fick en vanlig anställning kändes det som att jag hade hur mycket fritid som helst. Eftersom jag var rädd för getingar ville jag utmana mig själv. Därför blev det biodling, säger han och skrattar gott.
Trots att det var getingarna som fick honom att ta klivet ska man inte blanda ihop dem med bin, menar Lars-Olof.
– Bin går aldrig till attack när de sitter på en blomma. Ska du bli stucken av ett bi så är det vid kupan när de försvarar sitt bo.
Getingar är däremot betydligt mer aggressiva, de kan till och med gå till attack mot bikuporna. I vissa fall även utrota hela bisamhällen.
– Jag är fortfarande rädd för getingar, säger han och ler.
Smittan av varroakvalster kan kan på bara några år ta död på ett helt bisamhälle.
Trots att bina är relativt fredliga så menar han att man ska ha respekt för dem. Eftersom ett bistick innehåller tio gånger mer gift än ett getingstick är de inte helt ofarliga. Dessutom blir risken för att utveckla allergi större om du blivit stucken många gånger.
– Det brukar dö en eller två människor varje år och det är alltid biodlare, gamla biodlare som slarvar med skyddskläderna. De kan ha ett huva över huvudet, men sedan har de kortärmad t-shirt, kortbyxor och inga handskar.
Första året Lars-Olof hade bin spårade ett av samhällena ur. När han skulle kontrollera kupan så anföll bina.
– Jag fick springa därifrån och de följde efter mig, två hundra meter bort. Det bara small i huvan när de attackerade mig.
Efter att ha bytt ut drottningen så blev bina i samhället lugna igen. Som biodlare vistas man nära sina bin och i längden är det vårt att undvika stick.
– Det brukar bli ett par varje år. Den här sommaren har jag klarat mig ända fram till i dag, i morse fick jag två stick.
I dag har Lars-Olof över en miljon bin som är utspridda på fyra olika platser: Anderstorp, Hammarängen, Gummarksnoret samt Storklinten i Norsjö.
– Under sommaren ägnar jag ungefär femtio timmar åt odlingen. Bina är jädrigt fina husdjur.
Ett genomsnittligt bisamhälle i Västerbotten ger ungefär 25 kilo honung. Den här sommaren har varit exceptionellt bra och kommer troligtvis att ge det dubbla, tror Lars-Olof.
Att bära skyddsutrustning är viktigt för en biodlare, menar Lars-Olof Lindgren.
Att starta en biodling är enkelt. Skellefteortens biodlarförening håller varje år nybörjarkurser och några tillstånd behövs inte. Förutom att fråga markägaren behöver man däremot anmäla uppställningsplatsen till länsstyrelsen för att de ska kunna kontrollera smittspridning. Placeringen kan vara på varierande platser, allt från industritomter till kolonilotter och villatomter.
– Det finns jättemånga bin i stan, om man bara kollar runt så ser man dem. Kuporna finns överallt.
I en småskalig produktion är vägen mellan bikupan och honungsburken kort. Första steget är att skatta bikuporna, det vill säga plocka ut vaxkakorna med honung. Steg två är att honungen skiljs från vaxkakorna, den slungas. Till slut återstår endast att sila och tappa honungen på burk.
Biodling är ett hantverk som funnits i Sverige i flera hundra år. Uttrycket skatta, det vill säga plocka ut honungen från bikupan, kommer från 1500-talets Sverige då honungen var hårdvaluta och kunde användas till att betala skatt.
– Om du lämnade in honung till Gustav Vasa behövde du inte betala någon annan skatt. Så borde det vara i dag också, då skulle alla vara biodlare, säger Lars-Olof och skrattar.
Det är ett litet jädra kvalster som sätter sig på bina och utrotar hela samhället.