Bilden från när räddningstjänsten bärgade olycksplanets ena vinge från Umeälven blev den som valdes till Norrans etta den 15 juli.
När jag var 19 år och gick sista året på gymnasiet åkte jag och hela min klass till Indonesien. Det var en fantastisk resa, men för mig medförde den också ett ganska oförklarligt problem. Flygrädsla.
Jag var inte flygrädd innan resan, men två veckor och sju flygresor senare hade jag utvecklat någon slags fobi för att befinna mig i en aluminiumcylinder 10 000 meter över havet – en rädsla som sedan växte med åren.
Snabbspola fram åtta år. Mycket har förändrats sedan dess, men flygrädslan består. Den blir jag aldrig riktigt av med. En flygolycka är fortfarande min värsta mardröm.
Söndagen den 14 juli gick jag till jobbet, satte mig på min plats och började rita måndagstidningen. När jag sedan vid 14-tiden gick ut på stan för att köpa mig något att äta hade jag redan gjort klart morgondagens etta. Trodde jag.
Jag beställde min mat och stod och väntade på att den skulle bli klar när en pushnotis från en av kvällstidningarna vibrerade till i min telefon – ”Flygplan har kraschat i Umeå”.
Trots att Umeå inte tillhör vårt huvudsakliga bevakningsområde var det ingen tvekan om att en flygolycka i Västerbotten var en jättenyhet. Tillbaka på redaktionen började det allt eftersom gå upp för oss om omfattningen av olyckan. Samtliga nio ombord hade omkommit. Den värsta flygolyckan i Sverige på 30 år. Så fruktansvärt sorgligt.
Nyhetschefen kom in på redaktionen och vi bestämde oss för att lyfta bort allt från ettan och enbart publicera en bild från olyckan med rubriken ”SORGEN”. För det var verkligen det som var känslan på hela redaktionen – sorg, tystnad och väntan. Väntan på att Västerbottens-Kuriren och TT skulle leverera texter och bilder, för det fanns ingenting som vi kunde göra.
När man jobbar på redigeringen och något tragiskt inträffar är det ofta svårt att känslomässigt ta in det tragiska. Det finns helt enkelt inte tid till det när du har en deadline att hålla till tryckeriet. Men den 14 juli 2019 var annorlunda. Den arbetsdagen fanns det gott om tid för tankar och reflektioner kring hur ofattbart snabbt allt kan förändras.
Om min egen flygrädsla blivit större sedan olyckan i Umeå vet jag inte, men jag konstaterar i alla fall att jag hållit mig på marken under hela 2019 och förmodligen kommer att göra det under 2020 också.