Dåtidens mäktiga män, Nicanor Sandström och Robert Ferdinand Öhman, var Sofia Lidmans arbetsgivare under de första åren i Skellefteå.
För att fullt förstå den här historien måste vi konstatera att Skellefteå lasarett inte alltid legat på den plats där det nu ligger. Men det kanske du redan visste.
Frågan om ett första lasarett i norra länsdelen väcktes av landstingsman Abraham Ruth som 1862 la en motion om en lasarettsplacering i Skellefteå. 1865 togs beslutet av lasarettsdirektionen för norra distriktet att lasarettsbyggnaden skulle vara 45 gånger 20 alnar stort. Det nya sjukhuset vara dimensionerat för 24 patienter.
1869 öppnade sedan Skellefteås första lasarett i kvarteret Lärkan, i hörnet av Hörnellgatan och Strandgatan.
En kvinna, änkan Lovisa Öhman, är den första patienten på stadens nybyggda vårdinrättning. Lovisa som plågades av en svullen fot och ett smärtande ben på grund av sin reumatism var en regelbunden besökare fram tills sin död.
Men den här historien ska handla om en annan kvinna – och inte om en patient. De två kvinnorna är ändå förknippade med varandra – men mer om det lite senare.
Sofia Lidman föddes 1825 i Nybyn i Piteå landsförsamling. När hon var 19 år flyttade hon söderut, till Skellefteå. Hennes första tjänst var som tjänarinna hos den omtalade sjökaptenen och skeppsbyggaren i Skellefteå, Nicanor Sandström, som byggde fartyg i sitt varv på Strömsör. Hon Sandström fick hon bo i en byggnad som fortfarande finns kvar – fast nu i en annan skepnad.
1838 byggde nämligen Sandström en ny herrgård på Strömsör. Den placerades i nord-sydlig riktning, med en gavel ner mot älven. Framsidan var mot trädgården där det bland annat fanns växthus och tennisbana. På den tiden ansågs det som ett riktigt lyxbygge.
Redan 1840, innan Sofia Lidman kom dit, byggdes herrgården ut med en flygel och 1850 med nästa. De gjordes i var sin ände på huvudbyggnaden. 1913 var herrgården i kyrkans ägo och blev kyrkoherdebostad för S:t Olovs församling. 1949 var det dags för en ny omgörning då mittpartiet flyttades lite längre ner i trädgården. De två flyglarna flyttades ihop och blev pastorsexpedition. Båda dessa byggnader finns kvar och är privatägda.
Men 1944, då Sofia kom till Skellefteå, var inte staden anlagd och Sofia brukade berätta hur kallt det var att vandra från Strömsör via "stormyran" upp till landskyrkan. Stormyran var just den plats där Staden sedan anlades.
1857 lämnade Lidman sin tjänst och hamnade istället hos grosshandlaren Robert Ferdinand Öhman. Öhman var precis som Sandström en mäktig man. Han var mångårig ledamot i stadsstyrelsen och ordförande i stadens drätselnämnd. Han tillhörde även bevillningsutredningen, taxeringsnämnd och hälsovårdsnämnd och blev också landstingsman för staden år 1866 och styrelseledamot och kassör i Sparbanken. Öhman, som dessutom var riddare av Vasaordern, erbjöds av landstinget år 1885 mandat som ledamot i riksdagens första kammare, ett förtroende han avböjde på grund av hälsoskäl.
Men då hade Sofia Lidman redan lämnat sitt jobb. För efter tolv års tjänst, där hon högt värderad tog hand om Öhmans fem barn, kände hon att hon ville vara mer självständig.
Sofia Lidmans visitkort och i bakgrunden Skellefteås före detta lasarett. Båda bilderna är från sekelskiftet.
Och när kokerskeplatsen på det nybyggda lasarettet skulle tillsättas, sökte hon tjänsten och fick den. Hon blev därmed historisk som den första kokerskan på Skellefteå lasarett. Och eftersom den första patienten Lovisa Öhman endast behandlades med mat och värme, då inga mediciner mor reumatism fanns att tillgå, var Sofia Lidman den som indirekt stod för behandlingen. På så sätt även var hon den som vårdade lasarettets första patient.
På lasarettet stannade Lidman i 21 år och hon fick därmed vara med om pionjärarbetet där. År 1890 avgick hon från lasarettet och efterträddes av Lisen Bolander.
Men Lidman var nu en annan kvinna än när hon var tjänarinna. Hon fick ingen pension – men hade sparat så mycket pengar att hon redan 1870 skaffat sig en egen bostad.
Det var en liten gård på Nygatan, uppförd av skrivaren Fredrik Söderström som hade fogat samman två stugor i fyrkant och skapat en idyllisk gård. Lidman köpte gården tillsammans med Eva Bergstedt, som tidigare varit gift med skrivarens son. En son som lämnat Skellefteå utan att någon hade en aning om varför. När köpet genomfördes betalade "Jungfru Sofia Lidman och frånskilda hustrun Eva Margareta Bergstedt" 325 riksdaler och de bodde i varsin kammare. 1875 löste jungfru Lidman in hela gården – men hon hann inte bo själv i sin stuga i så många år innan hennes förflutna fick hennes liv att ta en ny väg igen.
Landshövding Nils G och Bertha Charlotta Ringstrand anställde Sofia Lidman på ålderns höst och betalade hennes vård till hennes död.
För 1882 så gifte sig en av grosshandlare Öhmans döttrar, Bertha Charlotta, med jägmästaren och sedermera landshövdingen över Västerbottens län, Nils G. Ringstrand. När paret skulle resa utomlands anställdes Lidman för att ta hand om hus och hem och i och med detta blev hon återigen knuten till familjen Öhman. Detta på ålders höst.
När paret Ringstrand flyttade till Burträsk följde Sofia med dit, och efter att jägmästare Ringstrand blivit skogschef hos Kemparna flyttade hon även med dem till Umeå vid en ålder av 75 år. Hon tog rollen som husföreståndarinna och styrde och ställde över yngre förmågor som skötte arbetet i hemmet.
När Ringstrands sedan flyttade till Stockholm 1909 blev den då 84-åriga Lidman erbjuden följa med. Hon kände sig dock för gammal och avböjde.
I stället återvände hon till Skellefteå och tog åter sin lilla gård i besittning. Den hade under åren varit uthyrd till en änka vid namn Helena Sehlstedt och en äldre ogift kvinna som hette Johanna Thelberg. De senare åren hade den bebotts av Lidmans systerdotter Hilda Markström, som varit lärarinna men efter sitt giftermål med Per Fahlgren bosatt sig i staden.
Under sina sista två år levde Sofia Lidman därmed hos sina släktingar, ömt vårdad av sin systerdotter. Jägmästare Ringstrand, som nu blivit landshövding, betalade också pengar varje månad för hennes vård. Någonting som han gjorde ända fram till hennes död vid juletid 1911. De besparingar hon hade kvar testamenterade hon till sina syskon i Piteå.
Man kan säga att "Jungfru Lidman" hade en ringa ställning i samhället. Men samtidigt jobbade hon sig uppåt – stående på sina egna ben – där hon gick från en tjänst som enkel tjänarinna till en högt värderad person som landshövdingen till slut tog som sin skyddsling.