Norran har de senaste dagarna berättat om de många grova hot- och våldsbrotten i Skelleftebygden hittills i år.
I fredags beskrev Johan (fingerat namn) skräckdygnen då han i våras dels blev kidnappad, dels utsattes för att våldsamt kidnappningsförsök. ”Jag trodde att jag skulle bli avrättad”, berättade han.
Vid sidan om lidandet för brottsoffren så finns det flera aspekter på brottsutvecklingen i Skellefteå i år: allt från tänkbara förklaringar till brotten till hur polisen, åklagarna och tingsrätten har satts under stor press.
Lars Westermark är chef för lokalpolisområde Skellefteå. Han påpekar att de många våldsbrotten under 2020 ”självklart är oroande men samtidigt inte överraskande”.
Hur menar du?
– Ytterst handlar det ofta om narkotika och pengar, gamla oförrätter, både påhittade och riktiga skulder kombinerat med missbruk av narkotika och/eller alkohol. I de här kretsarna har våldsnivån ökat. Att skaffa fram pengar till missbruk handlar inte längre om att utrusta sig med en kofot och bryta sig in på en skola och stjäla en mikrovågsugn. Vi lever i dag i ett närmast kontantlöst samhälle, ytterst få har några pengar hemma eller i plånboken.
Vilken typ av brottslighet skapar detta?
– För att komma över kontanter krävs det ofta grövre brott. Det sker genom att exempelvis tvinga brottsoffret till en bankomat och andra, liknande olaga frihetsberövanden då man försöker föra över pengar eller ta lån i offrets namn. Vi har flera sådana rättsfall i Skellefteå de senaste åren med människorov, olaga frihetsberövanden och övergrepp i rättssak, där man hotar brottsoffret så denne inte kontaktar polisen.
– I de här kretsarna begås många brott som har höga straffvärden, till exempel hotfulla rån i offrets bostad. Nästan alltid är offer och gärningsman åtminstone ytligt bekanta med varandra. Att i samband med dessa situationer utöva våld har flera syften. Det ligger i sakens natur att understryka allvaret genom att knivhugga någon – allt fler bär kniv i dag – och i samma veva skapa ett rykte om att ha ett stort våldskapital om brottsoffret vägrar samarbeta. I dag slutar det sällan med bara en örfil, fortsätter Lars Westermark.
Förutom allt som narkotikan medför – social oro, skulder, jakt på pengar, så kallade bötningar – så har också flera kriminella från främst Stockholmsregionen kommit till Skellefteå av olika anledningar.
– Flera av dessa personer har med sig ett helt annat våldskapital, vilket vi sett i flera polisutredningar. De riktar gärna in sig på brottsoffer som bedöms vara lite svagare och möjliga att pressa på pengar, säger Lars Westermark.
Varför filmas flera brott?
– En orsak är att understryka sitt våldskapital, det är lite intern marknadsföring som visar vilket våld man är kapabel att använda. Kombinationen av depressiva, narkotikaklassade läkemedel och alkohol skapar en gränslöshet att utföra handlingar som man annars inte skulle göra. Samtidigt ger dessa filmer, och annan teknisk bevisning som inte fanns förr, större möjligheter för polisen att utreda brotten.
Chefsåklagare Åsa Jonsson, Umeå:
– Hittills under de tio första månaderna 2020 haft vi åklagare i Umeå, som arbetar med brottsutredningar i hela Västerbotten, tagit fler beslut om att anhålla misstänkta samt begära personer häktade jämfört med hela året 2019. Så här långt i år har det tagits cirka 470 anhållningsbeslut jämfört med cirka 400 under hela 2019. Det ger en antydan om att det har inträffat väldigt många brott i år, däribland i Skellefteå.
Hur ser du på utvecklingen i Skellefteå?
– Det finns förstås många förklaringar. En sak kan vara att gränser i vissa fall har passerats även i kriminella kretsar – när det gäller det våld som brottsoffren utsatts för och som inneburit sjukvård – att man då väljer att göra en polisanmälan. Att vissa personer har flyttat in till Skellefteå från andra delar av landet, och hamnat i umgängen där det förekommer kriminalitet, kan också ha betydelse för utvecklingen av brottsligheten.
– Vi upplever nog inte samma våld mellan kriminella kretsar i Umeå som i Skellefteå, men det kan ju bero på att det är mer tyst i dessa kretsar i Umeå. Helt klart har Skellefteå haft många allvarliga våldsbrott under det här året som flera gånger varit resurskrävande, långdragna och skapat en stor arbetsbelastning för berörda åklagare, tillägger Åsa Jonsson.
Christel Lundmark, lagman vid Skellefteå tingsrätt:
– Tingsrätten har i dag drygt 17 procent med förtursmål, bland annat häktade, vilket kan jämföras med rikssnittet för domstolar som ligger på cirka 10 procent. Att personer är häktade kan många gånger indikera att det är fråga om grov brottslighet. Mot bakgrund av min erfarenhet så bedömer jag att vi i Skellefteå under senare år har fått längre förhandlingstider samt fler förhandlingar gällande frågan om häktning då åklagarna i mer omfattande mål behöver längre tid för att färdigställa utredningen inför eventuellt åtal.
Hur påverkar det arbetsbelastning och stress, kostnader och behov av inhyrd personal?
– Det har under många år varit en hög belastning. Det finns enligt min bedömning inte någon indikation på att belastningen kommer att minska, utan extra resurser till polis och åklagare kommer att innebära en ytterligare belastning på domstolen. För Skellefteå tingsrätts del innebär den höga andelen förtursmål ett extra hårt tryck på all personal då särskilda tidsfrister gäller för såväl mål med häktade personer som ungdomar.
– Tingsrätten har under det senaste året anlitat externa domare och annan extern personal i större utsträckning än vanligt, främst för att avlasta personalen men också för att kunna avgöra mål som skjutits framåt i tid på grund av den rådande pandemin, tillägger Christel Lundmark.
Hur går allt att lösa?
– Trots ett högt tryck så har Skellefteå tingsrätt under de senaste tio åren klarat av det mål som regeringen satt upp och som innebär att 75 procent av brottmålen ska vara avgjorda inom fem månader från det att målet kom in till domstolen. Åklagare, kriminalvård och parter har också medgetts under rådande pandemi att närvara i rättegångar via videolänk i långt större utsträckning än under annan tid.