Liksom coronakrisen pågår en klimatkris. Den förra har lett till omfattande och drastiska åtgärder, men kring klimatet går det trögt, trots att forskare varnar om att det är kort om tid. Varför är det så?
Det förklarade klimatpsykologen Kata Nylén, som föreläste på det som egentligen skulle vara den nu inställda omställningsveckan.
En anledning är det så kallade effektglappet – skillnaden mellan vad vi vet att vi måste göra och det vi gör. Det normala när det sker en kris är att vi gör allt för att skydda oss när våra liv hotas. Men när det gäller klimatet är det mindre verkstad och därmed effekt. Krisen tuffar på. Hur är det möjligt?
– Det finns visst en massa människor, som gör en massa saker hela tiden; sopsorterar, ställer om sin kost och slutar åka bil till exempel. Det handlar om individuella beteenden. Men kanske är det så att vi egentligen ägnar oss åt fel saker? Då har vi ett stort problem.
En studie av miljövänliga och icke miljövänliga konsumenter visade att det inte var någon skillnad på det ekologiska avtrycket ändå i slutänden. Omiljövänliga handlingar åt upp den positiva miljöeffekten. Kanske unnade man sig mer mat när man ändå köpte ekologiskt, eller en flygresa för att man inte åkt bil. Man har goda intentioner, men precis som nyårslöften är de ofta svåra att leva upp till. Det är ett problem när forskarna varnar om att vi har kort om tid att ställa om.
– Man fokuserar också på det som inte ger så stor effekt.
Hon tillägger att det förstås inte är dåligt att göra miljöhandlingar.
– Men det är viktigt att ha koll på effekterna.
Kata Nyléns slutsats är att vi måste lägga energi på annat.
– Vi måste ändra på strukturerna som förstör miljön. Det är för svårt att göra det som enskilda konsumenter, oavsett engagemang.
Istället bör vi lyfta blicken och ställa oss frågan vad jag kan göra som har stor effekt – utifrån min roll i samhället.
– Istället för att säga: ”Vad kan jag göra för att minska mitt avtryck?” kan man fråga sig: ”Vad kan vi göra för att ändra produktionen av det som konsumeras?”
Det handlar om att organisera sig och att ge politiker och makthavare kraft att möjliggöra det som har stor effekt, såsom lagar och riktlinjer. Hon tar som exempel att man skulle kunna stifta en lag för att förbjuda utvinning av fossila bränslen. Och man kan börja sitt engagemang i sitt lokalsamhälle, för att sedan påverka i regionen, nationellt och internationellt.
Enligt forskningen finns vissa sociala tröskelvärden för när engagemang kan få till stora strukturförändringar. Om 25 procent exempelvis äter en viss produkt kan man få en snöboll att börja rulla själv. Men det kan räcka med 3,5–11 procent av befolkningen för att bidra till förändring genom att skriva petitioner eller demonstrera.
Ett annat hinder i klimatomställningen är att vi hatar att bli av med saker som vi investerat tid, engagemang eller pengar i.
– Det är något att ha med sig i omställningsarbetet. Det kan vara bra att prata om vad vi också har att vinna på en omställning. Lyckoforskningen visar att mycket av det som gör människor lyckliga inte måste kosta, exempelvis att vara ute ni naturen, vara med nära och kära, ha sex och jobba tillsammans mot ett mål.
Hon ser därför också betydelsen av att lyfta fram lokala initiativ som har hållbara sätt att leva.
– Det är viktigt att bygga visioner där man ser en annan möjlig väg.