”Ryska och Swänska Anfallas i Krig uppå en brod”. Akvarell målad på ett skrin ett par år efter slaget. Konstnär: Lars Larsson från Åbyn, Burträsk.
Alla Skelleftebor har väl någon gång promenerat vid Lejonströmsbron. Kanske har man gått på gudstjänst i Landskyrkan eller ätit lunch på Stiftsgården.
I dag är Prästbordet ett fridfullt område. Men en gång var detta faktiskt skådeplats för ett blodigt krig.
Det var under Finska kriget år 1809 som ryssarna anföll med 6 000 man – tio gånger fler än den svenska styrkan. Det berättas att attacken skedde så snabbt att de svenska officerarna som satt och åt på Stiftsgården fick rusa iväg mitt i frukosten.
Svenskarna började förstöra brovirket men ryssarna kunde ta sig över den bräckliga isen.
Vid den här tidpunkten var Lejonströmsbron den enda fasta punkten över älven och de svenska soldaterna började därför, under skydd av en kanon, att förstöra vägbanan för att hindra ryssarnas framfart.
Men det hjälpte inte. Ryssarna kunde ta sig över den bräckliga isen och då återstod bara för svenskarna att retirera – under oavbruten strid. Ytterligare ryska trupper hade dessutom landstigit i Yttervik.
I den fyra timmar långa striden togs 691 personer tillfånga. De svenska förlusterna vid slaget uppgick till cirka 130 sårade och stupade. Hur många ryssar som sårades vet vi inte.
Drygt 600 västerbottniska soldater försökte försvara spannmålslagret vid Landskyrkan.
Pernilla Lindström, byggnadsantikvarie på Skellefteå museum.
Ryssarna avancerade sedan vidare mot Umeå och så småningom ockuperades hela Västerbottens kustland.
– Vi hade lika gärna kunnat vara en del av Ryssland i dag. Det kunde ha varit ryska vi stod och pratade nu, säger Pernilla Lindström, byggnadsantikvarie på Skellefteå museum.
I området finns en sten till minne av den 15 maj 1809, den enda dag som ”bragt ofred till vår eljest så välsignade bygd”.
Lejonströmsbron är Sveriges äldsta träbro. Den stod färdig år 1737.
I det senaste avsnittet av Studio Norran berättar hon mer om striden, hur ockupationen påverkade bygden och de spår som än i dag finns av slaget vid bron. Du hittar avsnittet på norran.se eller i din poddspelare.
En annan person som intervjuas i avsnittet är Åke Lundgren, författare och tidigare Norran-medarbetare. Han har skrivit en bok om sommaren 1809. Den handlar om bönderna och soldaterna, om män, kvinnor och barn.
– Det var många personliga tragedier. Det förekom till exempel våldtäkter. Det finns till och med uppgifter om att ett barn togs ifrån en familj och fördes till Ryssland, berättar han.
Åke Lundgren har skrivit boken ”1809: Ockupationen av Västerbotten”.
På den tiden kom inte Norran ut, men hur hade det sett ut om lokaltidningen funnits mitt under brinnande krig? Boken består av dagliga artiklar som om det var 1809.
Det är lätt att dra paralleller till Rysslands krigföring i Ukraina i dag?
– Jo, men det var ändå lite mer civiliserat vill jag påstå. Visst, man sköt på varandra, men man kastade sig inte genast över civilbefolkningen på samma sätt som i dag. Men visst förekom övertramp.
Bland befolkningen var motståndet förstås stort, men det var inte alla som vågade stå upp mot ryssen.
– Men Burträskarna utmärkte sig i det avseendet. När ryssen kom till Burträsk tog de Burträskarnas kor. Men det accepterade inte Burträskarna. Det sägs att de dräpte två soldater, och då dräpte ryssarna två Burträskare som straff. Jag redovisar en del källor som styrker att det ska ha hänt.
– Burträskarna var väldigt frihetsälskande, de ville bestämma själva. Och på den tiden var ju Burträsk långt bort från Skellefteå.
Efter ytterligare några slag i Västerbotten – de sista vid Sävar och Ratan – retirerade ryssarna norrut i augusti 1809. Men då hade Sverige ändå blivit besegrade. Vapenvilan undertecknades i Frostkåge den 2 september. I kriget förlorade vi hela den östra rikshalvan – det vill säga Finland – som vid den tidpunkten hade varit en del av Sverige i över sexhundra år.