Uroterapeuten Jenny Norrgren drabbades hårt av covid-19. Under två veckor vårdades hon på sjukhus både i Skellefteå och Umeå.
Jenny Norrgren är i grunden väldigt vältränad och har inga bakomliggande sjukdomar, förutom att hon har astma som hon behandlas för.
– Det går inte att förstå hur en infektion kan slå ut en så totalt. Jag har aldrig haft lunginflammation tidigare, jag kommer inte ens ihåg sist jag hade feber, säger hon.
Det är den 16 december då det konstateras att Jenny är smittad av coronaviruset.
– Jag testade mig för att det var en på jobbet som var smittad. Jag hade inga symtom och blev väldigt förvånad över att testresultatet var positivt, säger hon.
Jenny sätts då i karantän tillsammans med sin 11-åriga dotter Felicia. Kvällen efter börjar hon känna av lätta förkylningssymtom, som sedan övergår till att hon får svårt att djupandas, ont i bröstryggen och stigande feber.
Smaken och lukten försvinner också, men kommer tillbaka efter ett par dagar. Hon har däremot kvar en bismak i munnen under flera veckor.
– Tidigt på morgonen den 26 december ringer min bror och jag kan inte prata för att jag är så andfådd. Han säger då åt mig att genast ringa ambulansen.
Ambulansen hämtar upp henne och Jenny blir inlagd på kirurgen 2. Dagen därpå försämras hennes tillstånd ytterligare och hon blir insatt på antibiotika, kortison, blodförtunnande och syrgas.
Jenny Norrgren har fått en ny syn på livet efter det dramatiska sjukdomsförloppet med covid-19. ”Jag har verkligen insett att hälsan är det viktigaste”, säger hon.
Efter två dygn på Skellefteå lasarett förflyttas Jenny till infektionskliniken i Umeå. Dit skjutsas hon i en ombyggd sambulans, avsedd för coronapatienter.
– Under färden till Umeå blir jag betydligt sämre och när vi väl kommer fram visar det sig att jag har väldigt dålig syresättning. Då görs en lungröntgen som visar på utspridd coronainfektion, men som tur var visade det sig inte vara någon blodpropp i alla fall.
Under hela sjukhusvistelsen är Jenny sängliggandes och kan inte ens gå på toaletten själv. Med hög feber som inte vill gå ner och andnöd drabbas hon till sist av panik.
– Det var så hemskt, jag kände att nu ger jag upp, jag fixar inte det här något mer, nu får någon bara söva mig. I dag är jag ju glad att de inte sövde mig. Det gick ju bra ändå. Nu vet man ju att det sämsta man kan göra är att lägga någon i respirator, tidigare trodde man ju att det var det bästa.
Hon minns tillbaka till sjukdomsförloppet.
– Jag kollade mig i spegeln en dag och tänkte ”Vem är det där?” Jag hade blåa läppar, var kritvit i ansiktet och hade marmorerade ben.
Jenny uppmanar alla att fortsätta hålla ut och hålla avstånd. ”Det är verkligen inte värt att riskera att bli smittad”, säger hon.
Drygt två veckor efter att hon fått det positiva provresultatet når infektionen sin topp och det börjar vända. Då tas beslut om att hon inte längre är smittsam och hon flyttas över till en sal med flera patienter.
– Det var helt fantastiskt att få se människor igen. Då visste jag att jag tagit mig igenom den svåraste biten och nu återstod bara återhämtning. Det var som att allt släppte då, barriären föll och jag började gråta. En sköterska satte sig bredvid mig och tog min hand, det var så fint gjort, berättar hon.
Nu har drygt en månad gått sedan Jenny blev utskriven från sjukhuset.
– När jag kom hem så tänkte jag ”Det här kommer aldrig att bli bra”. Jag fixade ju inte ens att sitta och prata utan att bli helt slut. Min mamma hade gjort matlådor och min bror tog bilen från Uppsala och bodde hos mig under de första dagarna. Jag kunde ju inte ens stå upp själv.
Sedan hon lämnade sjukhuset har hon fått hjälp från en fysioterapeut som skickar träningsövningar till henne via en app, och en arbetsterapeut som hjälper henne med hjärntröttheten.
– Jag har fått hur bra stöd som helst från sjukhuset sedan jag kom hem. Jag har även varit tillbaka på sjukhuset och gjort syresättningstest. Hjälpen jag fått har varit helt fantastisk, säger hon.
Innan Jenny drabbades av covid-19 tränade hon ofta crossfit och löpning. Två veckor efter hon kom hem från sjukhuset körde hon ett pass i crossfit. ”Jag gillar inte att ligga på soffan”, säger hon.
När Jenny varit hemma i två veckor känner hon äntligen att allt börjar vända.
– Det är ju som natt och dag. Jag började känna hopp om liv och tänkte ”Om jag har kommit såhär långt under de här två veckorna, då kommer det ju verkligen att bli bra.
Läkarna har berättat för henne att anledningen till att hon klarat dig så bra och haft så snabb återhämtning förmodligen beror på att hon är frisk och vältränad i grunden.
– Det fysiska går betydligt bättre, det är det psykiska med hjärntröttheten som är mest påtaglig nu.
Tidigare jobbade Jenny heltid. Nu är hon tillbaka på halvtid som uroterapeut på kvinnokliniken i Skellefteå.
– Det känns fantastiskt bra att vara tillbaka på jobbet och träffa alla kollegor och patienter.
Jenny Norrgren saknade sin hund och sina två döttrar Felicia och Angelina då hon var inlagd på Norrlands universitetssjukhus i Umeå. ”Det var fantastiskt när vi äntligen fick träffas igen”, säger hon.
Efter att hon kommit sig igenom det dramatiska sjukdomsförloppet har hon börjat fundera över vad som är viktigt i livet.
– Det är ju hälsan som är viktigast, utan hälsan är man ingenting. Jag är så otroligt tacksam över den vård vi har, allt har fungerat som det ska.
Trots att hon drabbades så hårt av coronaviruset, ser hon även det positiva som pandemin fört med sig.
– Jag tänker på hur otroligt duktiga alla har blivit på att tvätta händerna och hålla avstånd. Det har gjort att vanliga förkylningar och vinterkräksjuka har minskat eller försvunnit helt och jag hoppas verkligen att det håller i sig.
– Jag tror att alla är otroligt less på pandemin nu och bara vill tillbaka till livet, men man ska tänka på att vi är inne på sluttampen nu och man måste hålla ut. Man vet inte vem som drabbas hårt, så träffas ute och håll avstånd. Det är verkligen inte värt att riskera att bli smittad, säger hon med eftertryck.
Jenny är tacksam för den vård hon fått under det dramatiska sjukdomsförloppet och även det stöd som hon fått sedan hemkomsten.