Skelleftebon Maria Långström har äntligen kunnat hälsat med sin biologiska mamma.
Det skulle dröja 35 år för Maria att få kontakt med sin biologiska mamma. I oktober 2017 började hon planera en resa för att hälsa på, men den blev inte av förrän juni 2019.
Chilenska adoptivbarn i Skellefteå2018 opererades Maria för en hjärnaneurysm. En stent skulle sättas in men den fastnade strax ovanför där halspulsådern går in i huvudet och blodtillförseln blockerades.
– Jag hade kunnat få en massiv stroke, eller dött i värsta fall, men jag hade en väldig tur. Avgörande för mig var att blodförsörjningen kunde komma en annan väg. Alla har inte en sådan tur. Tyvärr så fann man tre till aneurysmer under operationen.
Hon har väntat på att läkare ska bedöma läget som stabilt nog för att tillåta resan. Hon fick höra att hennes biologiska mamma inte mådde så bra och då blev det bråttom. Efter den långa flygresan i juni, bredvid en hostande man, landade Maria i chilenska Temuco.
Tobias tillbaka efter första mötet med biologiska familjen i TemucoDär väntade mamma Carmen på flygplatsen.
– Det var känslosamt men kanske inte sådär som man ser på tv. Det var lite försiktig, både från mitt och hennes håll. Det är så svårt att greppa liksom.
Senare lättade stämningen, känslorna kom och Maria upptäckte vilka likheter hon och Carmen har. Som skrattet och intresset för dans, musik, sång och djur.
– De kallade mig ”lill-Carmelita”, berättar Maria.
Carmen är en liten och hurtig kvinna. Snart fyller hon 75 år.
”Har tak över huvudet”
När de kom hem till Carmens hem i Cherquenco, 54 minuter utanför Temuco, förstod Maria att resan inte skulle bli som hon förväntat sig.
Huset av plåt och omaka bräder var ruggigt och kallt. Vintern närmade sig och temperaturen kunde sjunka ned mot fem minusgrader. Invändigt användes kartong och tidningspapper som isolering och ovanför vedspisen gapade ett hål i taket.
– Det var inte alls bra där. Min ex-sambo klarade inte av att vara där inne och tolken grät. Jag kände på sängkläderna och de var alldeles råa. Då tänkte jag ”nu räcker det”, jag kan inte resa hem och lägga mig i min varma säng när jag vet att hon har det så här.
Maria fick höra att en socialsekreterare hade varit där.
– Som sade ”ja, men ni har ju tak över huvudet”. Det var allt.
Det här mötte gästerna när de kom fram.
Maria bredvid vedspisen i huset.
En bild av utedasset på gården.
Lovade att hjälpa henne
Hela resten av resan handlade om att göra det bättre för Carmen och hennes sambo. Det ordnades nytt boende och köptes kläder, möbler, mat och allehanda attiraljer. Efter några dagar fick Maria feber och hon mindes den hostande mannen på flygplanet.
– Men jag vet såklart inte säkert att jag fick det av honom. Febern höll i sig resten av resan och de blev lite oroliga, men det vara bara att jobba på.
Vid ett tillfälle bokade de ett möte med borgmästaren i Cherquenco.
– Ja, det lovade hon, men hon slank ur det i sista sekunden. Vi fick prata med några andra socialarbetare och jag undrade varför det inte hade hänt någonting. De lovade att de skulle starta en utredning om hur Carmen har det. Att de skulle hjälpa henne.
Sovrummet i det nya boendet, med nya sängar och sängkläder.
Annat kan komma sedan
Carmen har fött åtta barn. Tre har gått bort. Det är bara Maria som har återförenats med sin biologiska mamma och var resten av syskonen är vet de inte.
– Det har varit hennes stora sorg i livet, som hon har försökt hantera på sitt vis.
Hon har ingen telefon, men Maria berättar att de ändå pratar ibland. Carmen är hurtig, ofta ute och rör på sig, och ibland slår någon av hennes vänner en signal.
– Om hon träffar någon så säger hon ”ring upp Maria”.
Fastän resan inte blev som Maria hade trott är hon glad att den blev av. Nästa gång hoppas hon att de ska hinna träffa vänner och andra släktingar.
– Det här var ändå bra. Vi fick träffas och umgås och jag fick göra någonting för henne. Det andra kan komma sedan, huvudsaken är att man vet att hon har det bra.
Att förlora sina barn har varit Carmens stora sorg. Nu planerar Maria en nya resa till henne.