Camilla Stenlund har alltid gillat att vara i farten. I jobbet som journalist på Folkbladet knyter hon ständigt nya kontakter och fritiden är full av aktiviteter. Senvintern 2020 kände hon sig friskare än på länge. Envisa ryggproblem började ge med sig och hon var stark nog att träna igen, nästan dagligen.
– Jag vet att jag tänkte, när de första rapporterna om det nya viruset kom, det här kommer vi nog inte undan. Samtidigt var jag ju starkare än på länge, och bara drygt 50 år. Jag tillhörde ingen riskgrupp, det här kommer gå bra, resonerade jag.
Västerbotten drabbades av sitt första fall den 9 mars i år. Media mobiliserade – som reporter bevakade Camilla Stenlund den accelererande pandemin. Nyheter är hon van vid. Men det är en helt annan sak när man själv blir en del av förloppet.
Hon jämför det med att åka ut på bilolycka i jobbet.
– Det kan vara jäkligt obehagligt, men samtidigt händer det inte dig. Det händer någon annan, säger hon.
Men så blev hon själv sjuk, och det kom plötsligt. Så plötsligt att hon någon timme före symtomen satte in hade tjatat på sambon för att få med honom ut att träna. Han ville inte. De dividerade om när det skulle ske. Då …
– Men gud vad jag känner mig dålig, insåg jag. Jag gick på toaletten och all kraft bara försvann. Sambon fick släpa mig till sängen, jag orkade inte ens lyfta en arm, säger hon.
Det slutade med ambulansfärd till Skellefteå lasarett, där hon blev inlagd för att ”vätskas upp.” Hon hade varken feber eller hosta. Men hon var helt kraftlös och betraktades från start som ett misstänkt covid-19 fall. Något sjukvården i dag bedömer att det var. Något prov kunde inte tas – då coronatesten var slut. Vid denna tidpunkt, i mitten av april, provtogs inte heller lika många. Instruktionerna var att isolera sig och stanna hemma tills man varit symtomfri i ett par dagar.
Efter nästan två veckor började styrkan återvända.
– Jag kände att, nu, nu vänder det! Men bara någon dag innan det var tänkt att jag skulle börja jobba fick jag plötsligt svårt att andas. Jag kunde inte säga en mening utan att dra efter luft. Det var en konstig och obehaglig känsla, säger hon.
Andningsproblemen dröjde kvar. Hon beskriver det som att någon slagit en järnring runt hennes bröst. Känslan var länge att det inte gick att fylla lungorna, inte helt, som att det låg ett lock över stora delar.
Istället för bara två veckor blev hon sjukskriven i två månader. Och lufthungern dröjer sig kvar.
– Jag försöker träna som förr, och eftersom jag är en sådan som person, jag gillar att pressa mig lite, så ger jag ju inte upp. Det blir bättre, men helt bra är det inte än, säger hon.
En del långtidssjuka har haft symtom i snart ett halvår. Ibland kan hon oroa sig, exempelvis när hon läser i grupper för covid-sjuka på Facebook.
– De säger att det kan ta tid att bli av med, men sanningen är ju att ingen vet.
Camilla ser också positiva effekter som kommit ur pandemin. Erfarenheter vi tar med oss, både personligen och som samhälle.
– Exempelvis under påsk när utklädda påskkärringar uppträdde och sjöng för de äldre vid ett boende, gud så fint det var.
Pandemin har också lärt oss vilka brister som finns i samhället – inte minst inom äldreomsorgen. Och vilka människor som utför ett livsviktigt arbete – som vi helt enkelt inte överlever utan, inte ens för en dag.
– Sedan har vi alla fått en viktig påminnelse i vikten av att tvätta händerna och hålla avstånd. Som jag mådde när det var som värst, så vill jag inte att någon av mina äldre anhöriga ska må. De skulle inte överleva, säger hon.
Camilla tror att vi alla – på ett eller annat sätt – gått förändrade ur det senaste halvåret. Pandemin har gjort att vi stannat upp. På samma sätt som att det är en sak att skriva om en olycka, och en annan råka ut för den, så har den gemensamma erfarenheten gjort att vi fått bättre förståelse för särskilt utsatta grupper.
– Sedan tror jag att vi i Norrland varit bättre rustade att klara situationen, vi kör ofta ensamma i bilen till jobbet. Vi håller en naturlig fysisk distans, till skillnad mot i storstäderna. Att vi klarat oss så bra är väl kanske ett bevis på det.