Ett av barnen fick till slut behandling och det gör att hen kan koncentrera sig på att bygga. Det var inte möjligt före det.
Norran har pratat med tre frustrerade mammor som är kritiska till hur vården fungerat för deras barn – eller snarare inte fungerat. De har kämpat länge för att få en dräglig tillvaro för sina barn och familjer. Men när de väl sökt hjälp, har vården fallerat.
I två av fallen fanns problemen redan förskolan och föräldrarna har försökt hitta lösningar.
– Vi kunde se tydliga tecken redan när vår son var liten att det kunde vara ADHD. Det var exempelvis svårt för honom med impulskontroll, att reglera sina känslor och han var väldigt aktiv. Det i sin tur ledde till problem hemma och på förskolan. Vi tog hjälp av BVC och psykolog. Men förra sommaren kände jag att det måste hända något, berättar en mamma.
Efter lång kamp fick de en remiss till BUP i början av det här året. Inom 30 dagar skulle de få en första kontakt. Men ingen hörde av sig. De fick brev om att sonen stod på en väntelista. Efter 90 dagar, vårdgarantin, hade de inte hört något. De sökte då kontakt med BUP flera dagar i rad.
– Det var omöjligt att komma fram, 08.01 var alla samtalstider slut. Jag ringde varje morgon i fyra dagar.
Till slut skickade hon ett meddelande på 1177.
– Jag fick ett nonchalant svar om att de bara prioriterade sjuka barn och om jag hade klagomål fick jag vända mig till avdelningschefen. Jag och min sambo försökte ringa dit i två dagar. Vi ringde säkert tio gånger per dag och lämnade även namn och nummer.
Till slut fick de kontakt.
– Jag berättade om vår situation och hur vi bemötts och att vårdgarantin inte följts. Då sa hon att vi inte hade rätt att åberopa vårdgarantin. Jag frågade hur länge vi skulle få vänta, hela året ut eller mer, men hon kunde inte ge svar om väntetider eller var i kön min son stod.
Hon tillägger:
– Som förälder måste man dra i alla trådar. Men jag tänker på att det finns barn som inte har föräldrar som driver på och ringer.
Hon är starkt kritisk till hanteringen från BUP.
– Inte ett brev eller samtal så vi vet om de ser och hör oss. Det är sjukt hur det fungerar. Vi hade krigat så länge för att få en remiss till BUP. Nu tänkte vi att vi skulle få hjälp men så är det inte. Det tar en massa tid och energi att försöka få tag på folk. Det är energi man inte har för att man måste orka det dagliga också.
Hur påverkar de er som familj?
– Jag kommer att kämpa och kriga varje dag för min son. Han är en fantastisk, nyfiken, kreativ och omtänksam kille med så många fina sidor. För oss är det viktigt att man som vuxen förstärker det positiva beteendet och ger honom rätt stöd och förutsättningar i till exempel skolan. Han har rätt till det.
De har nu kontaktat en privat klinik för att få en utredning. För det har de betalat 28 000 kronor.
En annan mamma har liknande erfarenhet. Familjen har kämpat i flera år för att få hjälp med vad de misstänkte var ADHD hos ett barn. Det har varit problem med remisser och med vårdgarantin. Till slut valde de att göra en utredning privat.
– Mitt barn for illa i skolan och hemsituationen var tärande för samtliga i familjen. Jag kände att jag höll på att gå sönder.
På den privata kliniken fick de hjälp direkt.
– Vi har turen att kunna bekosta detta själva. Jag förstår att det är långt ifrån alla som har det. Att det ska hamna i en pengafråga är fel. Vi har ju betalt skatt, men vi får inte del av vården.
Men hon konstaterar samtidigt att det är en investering i livskvalitet.
– Jag är glad att vi sökte hjälp privat. Det gick jättesnabbt. De var jättegulliga där och lätta att få tag på.
Deras barn fick en ADHD-diagnos, och till slut medicin via BUP.
– Jag får upplevelsen av att det är de som skriker högst som får hjälp. Hur illa hinner barn, vars föräldrar inte kan eller orkar ta kampen, fara innan de får rätt hjälp?
Hur blev det efter att hen fick medicin?
– Det går inte att jämföra med tidigare. Det är en helt annan livskvalitet. Det är sjukt stor skillnad, som ett trollspö.
Norran har även kontaktats av en mamma vars barn blivit runtbollad mellan BUP, primärvården och kontaktcenter.
– Trots att vi varit inskrivna hos BUP så har vi inte fått hjälp. De verkar inte ha koll på rutinerna. De konstaterade själva att det inte blev bra och skulle vidta åtgärder. Men vi fick snurra mellan dem ett varv till. Jag har fått ro allt själv.
Hon bekräftar att det är "snudd på omöjligt" att ringa till BUP och berättar att de fått information om att det bara är barn och ungdomar som är suicidala som får hjälp där.
De ville ha en samtalskontakt, men har fått vänta två år på grund av strul. Mamman frågar sig vad som krävs för att få hjälp, förutom en diagnos, trauma samt andra problem.
Familjen blev runtbollad i vården.
– Jag upplever att mitt barn har problem som är för komplexa och avancerade för primärvården att hantera. Det behöver vara en specialist. Jag har även efterfrågat verktyg och strategier, men de säger bara att läkemedel är lösningen.
Hon har börjat fundera på att betala en psykolog själv.
– Men jag är ensamstående och har inte råd.
Sedan 2021 finns Kontaktcenter i regionens regi dit föräldrar och barn ska ringa för att få hjälp med psykisk ohälsa. Tanken är att man snabbt får kontakt med vården samt en bedömning. Kontaktcenter skickar sedan barnen till rätt vårdnivå, antingen BUP eller hälsocentralen.
Monika Engman leder arbetet med kontaktcenter och medger att det finns brister som de nu jobbar med.
Avdelningschef Monika Engman tycker att samarbetet med BUP och primärvården fungerar bra. Men köerna till BUP och personalbristen inom primärvården gör ibland att det är svårt att boka tider och att få snabb hjälp.
– Vi märker ett ökat inflöde. BUP har också ökat sitt inflöde, men trycket är hårt. Föräldrar frågar oss om väntetider, men det är inte något vi kan svara på då det handlar om hur BUP prioriterar.
En förälder berättar om hur de slussats runt. Är det något du känner igen?
– Det är tyvärr en ganska vanlig avvikelse. Det beror på att det inte funnits en samsyn om vårdkontakter på två olika vårdnivåer.
Hon förklarar att om man exempelvis varit inskriven på BUP för en ADHD-utredning och samtidigt har behov av samtalskontakt på hälsocentralen så har en del sagt ja till detta och andra nej.
– Vi ser att barn bollas runt. Det är så olyckligt. Ingen tycker det är bra. Vi kan inte släcka bränder på ett ställe genom att överbelasta andra hälsocentraler. Därför har vi nu inlett ett arbete med att råda bot på detta.
Arbetet startade i april och resultatet ska rapporteras i december.
Vilket är det vanligaste klagomålet ni får?
– Det är att man inte får vård i tid, främst på BUP.
Hon tillägger:
– Jag tänker att vi behöver göra mer i primärvården också för att få bukt med köerna.
Hon påpekar att det pratas mycket om ADHD- och autismutredningar.
– Det är inte per automatik man ska hamna på BUP för behandling av detta. BUP är till för dem som behöver medicinering och specialistnivå. Det finns många duktiga kuratorer och psykologer på hälsocentralerna som kan hjälpa till med behandlingar, rutiner och att ge föräldrar verktyg.
Men hur går det efter att barnen slussats vidare. Peter Bergman är verksamhetschef inom primärvården i Skellefteå. Enligt honom ska det alltid finnas avsatt tid på hälsocentralerna för barnen inom 14 dagar.
– Men vi har resursbrist på medarbetare som kan jobba med barn och unga så det ser lite olika ut på olika hälsocentraler. Man kan alltid få en första kontakt hälsocentalen och vid behov få hjälp vidare till en annan. Barn- och unga är prioriterade framför vuxna.
Enligt Peter Bergman är resursbristen på hälsocentralerna ett problem.
Norran har tidigare berättat om problemen med att få tag på psykologer i primärvården i Skellefteå. Enligt Peter Bergman finns några vaktanta tjänster.
Vad kan barn och unga få hjälp med hos er?
– Samtalsstöd, tillgång till digital föräldrautbildning, stresshantering och KBT, bland annat.
Vilka problem har de som kommer till er?
– Framför allt är det ungdomar som mår dåligt. Det kan handla om ångest, oro, sömnsvårigheter och stress. Vi tar hand om dem som har lätt till måttlig psykisk ohälsa.
De med svårare problematik, självmordstankar och neuropsykiatriska tillstånd hänvisas till BUP.
Och hur fungerar det?
– Det funkar hyfsat bra. Problemet är att BUP också har begränsat med resurser och långa köer.
Vilka är det vanligaste klagomålen?
– Väntetiderna. När man väl beslutat sig för att söka hjälp vill man ofta ha snabb hjälp.
Har ni lyft resursbristerna till politikerna?
– Ja, det har vi gjort i olika sammanhang. Den psykiska ohälsan ökar över lag och vi behöver mer resurser.
Och vad får ni för respons?
– Vad ska jag svara ... politikerna hör vad vi behöver och de är inte ointresserade, men det handlar om prioriteringar.
Köerna på BUP är alltså en stoppkloss. Norran kontaktar avdelningschef Erika Bergmark men hon säger sig inte ha möjlighet att prata. Istället kontaktar vi verksamhetschef Kerstin M Eliasson. Hon vill ha frågorna på mejl, vilket vi nekar då vi bedömer att det krävs dialog. Hon skriver att vi annars får kontakta områdeschef Christer Wilhelmsson, som inte är lika nära vården på BUP och därför har svårt att svara på specifika frågor om Skellefteå.
– BUP har uppmärksammats i media och det har lett till hatstormar och hot i sociala medier bland annat som drabbat Kerstin Eliasson och hon har fullt upp. Vi har kommit överens om att jag ska prata med media istället för att avlasta.
"Vi har inte kostymen för uppdraget," konstaterar Christer Wilhlemsson.
Han bekräftar att BUP har stora problem med väntetider, samtidigt som behovet av deras hjälp stadigt ökar. Mellan 2017 och 2022 har antalet som söker hjälp ökat med 104 procent. Några siffror för Skellefteå får vi inte, eller svar på varför BUP i Skellefteå inte kan ge besked om väntetider.
– Väntetiderna varierar beroende på frågeställning och medicinsk prioritering. De allra svåraste sjuka barnen prioriteras, eftersom vi behöver säkerställa att de får vård och behandling först, säger han.
Vi har av flera föräldrar hört att BUP i Skellefteå går ut med att enbart barn som är suicidala kan få hjälp. Stämmer detta?
– Jag känner inte till det.
Är det rimligt?
– Jag kan inte uttala mig om enskilda fall.
Men har det diskuterats mellan er?
– Nej, det har vi inte.
Varför går det inte att få kontakt via telefon på BUP i Skellefteå?
– Jag kan bara gissa att de har så mycket att göra. Under de här åren jag nämnde tidigare har produktionen ökat med 70 procent. Jag tror inte de sitter och rullar tummarna.
Men går det inte anställa någon som svarar i telefon och ger någon sorts återkoppling?
– Vi har brist på medicinska sekreterare också i vården.
Varför får föräldrar ingen som helst återkopplingar på flera månader från BUP? Är det något du uppmärksammats på?
– Nej, jag har inte uppmärksammats på det.
Är det svårt att få tag i personal?
– Det är läkarbrist och vi är hyrläkarberoende. När det gäller psykologer ser det bättre ut. Sedan har vi många unga som arbetar hos oss, många som vabbar och är föräldralediga och det påverkar också tillgängligheten. Vi kan inte heller anställa vem som helst utan det krävs kompetens för att arbeta med barn.
Hur arbetar de då för att få bukt med problemen med köerna? Enligt Christer Wilhelmsson köper de nu neuropsykiatriska utredningar för att kapa köerna.
– Men vi är lite osäkra nu hur mycket pengar vi kommer att få från staten. Det är utlovat att vi inte ska få så mycket. SKR kom nyligen med en larmrapport om detta.
Han tillägger att de även håller på att utbilda ST-läkare. Han hänvisar även till arbetet som ska göras för att få till samarbetet med primärvåden bättre.
Hur ser du på att en del föräldrar ger upp väljer att betala själv för utredningar?
– Man är fri att göra det men det är dyrt. Och självklart är det många som inte har råd.
Hur orolig är du för situationen?
– Det är klart att vi är oroade och vi jobbar stenhårt för att få till vården. Men det är inte lätt att lösa eftersom vi upplever ett så hårt tryck när det gäller remisser.
Vad har ni sagt till politikerna?
– Vi redovisar regelbundet siffror och de är medvetna om köerna. De är inte ointresserade och uppfattar det som en prioriterad fråga.
Vad ska föräldrar göra som inte får hjälp till sina barn? Ska man söka privat, kontakta andra regioner, söka hjälp utomlands?
– Det beror på vad man söker för. Det finns olika köer och personalen prioriterar varje inkommen remiss. De med störst behov kommer först. Man skulle kunna vända sig till dem man fått remissen av och komplettera om det sker en försämring exempelvis. Dessutom undersöker vi kontinuerligt ledig kapacitet i andra regioner och hänvisar dit ifall det skulle finnas utrymme någon annanstans i Sverige.