En minoritet måste se till att göra sin röst hörd, menar Britt-Inger Hedström Lundqvist.
När Britt-Inger Hedström Lundqvist kom hem till sin 80-åriga mamma, som vid den åldern hörde och såg dåligt, satt hon för sig själv och pratade romani. Det var första gången Britt-Inger hörde mamman prata romani, men mamman förnekade vad som just skett. Det var bara Britt-Inger som hört fel. Mamma erkände aldrig att hon kunde romani.
Det är ett exempel på att det ansetts fult att vara rom eller tillhöra resandefolket. Britt-Inger Hedström Lundqvist däremot har valt att vara öppen om vem hon är. Åtminstone sedan hon var 15 år och ansåg att det var så pass märkvärdigt att hon berättade det för sina vänner.
– De sket fullständigt i det. Någon sade bara ”Är det därför ni i er familj är så konstiga?”, berättar hon för VK och skrattar åt minnet.
En av dessa konstigheter var att det alltid var mycket folk hos dem. När familjen flyttade till Göteborg blev hemmet ett nav för folk som var på resa, eller så tog föräldrarna hand om släktingars struliga ungar.
– Det var jättemycket folk hemma hos oss, och kom det äldre släktingar som behövde sova i min säng fick jag hitta någon annanstans att sova. Så jag har alltid vetat vem jag är, men också att jag inte skulle berätta.
Till exempel flyttade familjen så fort som folk förstod vilka de var.
– Mamma ville inte att vi barn skulle uppleva det hon gjort.
Att det är känsligt har sina förklaringar. När man frågar Britt-Inger Hedström Lundqvist om begreppet resandefolk går hon direkt 900 år tillbaka i tiden.
– Jag ska inte föreläsa, men det gör jag ändå.
För 900 år sedan lämnade människor Indien för att vandra mot Europa. Exakt hur det gick till, om det var en eller flera vågor av folk är oklart, men många stannade på vägen och därför är romerna spridda. Britt-Inger har med hjälp av DNA undersökt sitt ursprung och fått bekräftat att hon härstammar från Indien och Sri Lanka.
När människorna från Indien kom i höjd med Rumänien insåg makthavare att det här var skickliga hantverkare, så för att behålla kompetensen slutade det med att många förslavades.
Andra resande sökte sig vidare och en del kom till Sverige, och den gruppen är ursprunget till resandefolket. Det finns antecknat 1512 att 30 romska familjer anlände till Stockholm, och även om de först blev väl mottagna, startade förföljelserna senare.
– Gustav Vasa utlyste ett folkmord på resande då alla män skulle hängas, och andra familjer skickades ut och hamnade i finska Karelen. Det är ursprunget till de finska romerna. Sedan stängdes gränserna för romer, förklarar Britt-Inger.
I slutet av1800-talet släpptes en ny grupp romer in, trots de stängda gränserna, och det blev gruppen ”svenska romer”.
– När andra världskriget tog slut och de vita bussarna åkte och hämtade folk fick romerna kliva av vid svenska gränsen. De släpptes inte in. En del antog judiska namn och kunde på så vis ta sig in.
Gränsen var stängd för romer fram till 1954.
– Sedan hade vi rasbiologiska lagar som var riktade mot resande, vilket gjorde att många gick under jord. Man försökte få igenom en lag där man skulle kunna sterilisera på grund av etnisk härkomst men det gick inte. Däremot kunde man sterilisera de som var imbecilla eller svagbegåvade, och då omhändertag man många resande som sattes i särskola för att i vuxen ålder bli steriliserade.
Britt-Inger Hedström Lundqvist berättar att en av hennes bästa vänner blev placerad i särskola trots att han är begåvad. Som vuxen har han varit chef.
– Det gjorde att många resande gick under jorden för att skydda sina barn av rädsla för omhändertagande. Många sade inte ens till sina barn vilka de var.
Tillsammans med sin dotter driver Britt-Inger Hedström Lundqvist sajten Dikko som berättar om resande och romer.
Ur det perspektivet är det inte svårt att förstå varför Britt-Ingers mamma inte ville att folk skulle veta att hon var resande. Eller att hon inte kunde prata romani inför sina barn.
Britt-Inger Hedström Lundqvist är alltså född i Skelleftehamn, men blev göteborgare som treåring. I dag bor hon i Skellefteå men jobbar halvtid i Umeå som verksamhetsledare på Kärngården som ligger vid Renmarkstorget och är en social mötesplats med kafé och second hand-verksamhet.
– Det är världens bästa jobb, deklarerar Britt-Inger, men till jul går hon i pension.
Det innebär inte att hon blir en tillbakalutad pensionär. Tillsammans med dottern Linda Lundqvist driver hon nättidningen Dikko som handlar om resande och romer. Här finns nyheter, tips, artiklar och debattinlägg, och till exempel har man tagit ställning mot den romska domstolen krisi som finns i vissa grupperingar.
– Vi har skrivit om krisi och tagit avstånd från det.
I texter har de även kritiserat Göteborgs-Postens reportageserie Mordet som splittrar ett folk. Serien som fick en Guldspade handlar om de bröder som anklagades för att ha mördat sin mamma, men Britt-Inger Hedström Lundqvist och Linda Lundqvist menar att romer inte alls är splittrade i frågan. De skrev: ”Det är inte som att vi är lite oense om man får mörda sin mamma eller inte.”
Britt-Inger understryker att hon inte tar ansvar för vad alla romer gör.
Att Britt-Inger Hedström Lundqvist driver en nyhetssajt kan verka märkligt med tanke på betygen hon fick när hon var ung. De var rent ut sagt usla, och hon skyller på att hon hade ”för mycket energi i kroppen”, att hon var dyslektiker, och att hennes föräldrar inte kunde hjälpa till med läxorna. Plus att det i hennes uppfostran var viktigare att bli en god människa än att få höga betyg.
Senare har hon pluggat in gymnasiet och även läst socialt arbete samt etnologi. Under hela studietiden jobbade hon. När hon skulle skriva en C-uppsats om resande skällde hennes mamma ut henne, men då sade Britt-Inger att hon bara skulle avstå om mamma uttryckligen förbjöd det. ”Du är så jävla tjurig”, sade mamman och Britt-Inger påstår inget annat. Så det blev en C-uppsats. Den ledde sedan till att hon bjöds in för att hålla en föreläsning vilket hon efter lång tvekan accepterade. Fler har följt på det och nu har hon även skrivit självbiografin Pappas flicka gör som fan hon vill.
– Jag kan inte representera alla resande, jag är bara jag och kan bara berätta min berättelse. Men i dag pratar jag inte bara om mig själv utan även om romer för jag inser att det finns en enorm okunskap.
Britt-Inger Hedström Lundqvist trivs på Kärngården men till jul går hon i pension.
Att skriva och tala om resande och romer är inte alltid populärt. Åsikten att man ska hålla en låg profil sitter djupt, och diskrimineringen är ett faktum. Hon misstänker att det finns jobb som hon inte fått på grund av sitt ursprung, men det är inget hon kan bevisa.
Men folk har saker att säga.
– Alla som får höra att jag är resande har alltid berättelser att komma med, och speciellt här uppe.
Speciellt här uppe?
– Det är lite mer byamentalitet här, man håller ordning på varandra och ”connectar” mer utifrån var man kommer ifrån och vad man heter.
Har det blivit bättre med fördomar?
– Det politiska klimatet har hårdnat, så det har inte blivit bättre. Det är mer okej i dag att vara fördomsfull, och vara mer generaliserande. Men vi är ju så många, det är jättestora skillnader mellan oss.
Hon menar att ett viktigt steg för att förbättra tillvaron för romerna togs 2000 då Sverige fick fem nationella minoriteter: judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar.
– Det var ett erkännande.
Så hur vet man vem som tillhör resandefolket?
– Den frågan är vanlig: Hur mycket resande är du, 50 eller 5 procent? Jag tycker inte att det spelar någon roll, det är självidentifikationen som är viktig.
Fakta
Namn: Britt-Inger Hedström Lundqvist
Ålder: 64 år
Bor: Skellefteå
Familj: ”Hemma hos mig finns min make Roger och två hundar, Kexet och Vito, sedan finns så klart mina tre barn som är utflyttade sedan länge och hela min utökade familj.”
Gör: Arbetar som verksamhetsledare på Kärngården i Umeå på halvtid och är ansvarig utgivare på magasin Dikko och sitter med i redaktionen på förlag Dikko, båda stationerade i Skellefteå.
Intressen: Sommartid: odla i växthuset och promenera i naturen med hundarna. På vintern gillar jag att resa utomlands, köra skoter samt pimpla.