Britt-Inger Talsjö tycker att åren som familjehem har varit givande och meningsfulla.
Efter en liten promenad i solskenet har Britt-Inger slagit sig ner på en bänk nära Skellefteälven. En härlig plats, så här på årets kanske hittills varmaste dag. Hon berättar att den första tonåringen som placerades i hennes hem, kom 1996. Med värme ser hon tillbaka på de år som följde, då tretton tonåringar bott hemma hos Britt-Inger i olika perioder.
— Det känns fint att kunna bidra till att ungdomarna mår bra och se att det har gått bra för dem i livet. Det har gett mig själv så enormt mycket, säger hon och kisar mot solen.
Britt-Inger är född och uppvuxen i Bureå. I hela sitt liv har hon varit intresserad av människor vilket också lett till hennes val av yrke.
— Jag har jobbat inom stöd och service i Skellefteå kommun och steget till att bli familjehem var inte stort, säger Britt-Inger, som sedan första familjehemsplaceringen, har varit ensamstående med en son som redan då hade flyttat hemifrån.
— Visst kan det vara en nackdel att vara ensamstående i ett familjehem men å andra sidan så har jag haft gott om tid och kunnat ha stort fokus på ungdomarna. Jag har alltid varit tydlig med att jag inte är en ny mamma, utan en vuxen som har funnits till hands, säger hon och fortsätter:
— Det har nog varit skönt för både ungdomarna och deras föräldrar att förstå. Det är ju också tanken med familjehem, att jobba för att ungdomarna ska tillbaka till sina föräldrar.
De ungdomarna som bott hemma hos Britt-Inger har varit mellan 13 år och 17 år. Vissa har varit i familjehemmet under ett par månader och andra i flera år. Hon har också tagit hand om en ensamkommande 14-åring som flytt från sitt hemland i Afrika.
— Alla ungdomar är unika och alla har de varit hos mig av olika anledningar. För mig har det alltid varit viktigt att personkemin mellan oss ska matcha.
Hon berättar vidare att då ungdomarna varit redo att lämna familjehemmet, så har hon förklarat för dem att de får fortsätta att hålla kontakten om de vill.
— Jag har sagt att ni vet ju var jag finns. Ibland har jag varit kontaktperson och försökt stötta och hjälpa till då de flyttat till egen lägenhet. Några har jag fortfarande kontakt med och andra har jag ingen kontakt med alls, säger Britt-Inger och fortsätter:
— Under påsken blev jag bjuden hem till en som tidigare har bott hos mig. Det är trevligt att ha så bra kontakt med honom och hans familj.
Britt-Inger Talsjö har än idag kontakt med några av de ungdomar som tidigare varit familjehemsplacerade hos henne.
Britt-Inger berättar att det ibland har varit oroligt och att det i stunden kan ha varit svårt att ta rätt beslut.
— Det är viktigt att prata med varandra och försöka hitta rutiner som fungerar för oss båda. Det är också viktigt att föra en dialog med familjehandläggaren och barnets socialsekreterare, säger Britt-Inger och tillägger:
— Om man efter en tid känner att det inte fungerar så kan de hjälpa till att hitta ett familjehem som passar bättre. Det tycker jag inte att man ska se som ett misslyckande, utan att det är för ungdomens bästa.
Britt-Inger berättar vidare om tiden som familjehem. Även om det varit tufft vissa stunder så är beslutet att bli familjehem något hon inte ångrar.
— Det krävs tid, tålamod och sunt förnuft men det har varit så meningsfullt och givande. Det känns bra i hjärtat att jag kunnat finnas där för ungdomarna, säger hon med ett leende.