N Jan Kalscha Manne hadd före at Stockholm för att hälsch oppa n kusinschwåger. Men ain a daga der se hamne n oppa he dem kaall Platta -tarje dem hava deri centrum. Han fraiste ga der saakt som n måsatråar, men stockholmara vor se gangflut att han gatt ga ånna å wil se nalta atve e fönster. Derna sto he da n kweinn som ruuve nalta bekannt – jåmen, jamen, he var ju a SaraGretta, fjälla hansch för 20 ar sen! Dem vort se faijen bå tjwåen att dem armest fing fram ola.
–Döu jer de brano lik, sa n deill sist. Seg döu he, sa hon. Jaa, likaledes ve deg.
Dem sätte se oppa e café deri Kulturhuse, högt opp, se dem sååg hörre stockholmara språnt nea Platta, som gnadden kuta nidi gräse.
He vart en förunderli stann. Dem berätte för vårader om live, om de tjugu ar som hadd passere. Deill sist komme ne fram att bå tjwåern nöu vor som ledi för nanteing nöitt, å höre dem prata se vart he sagt att a SaraGretta skull fali ve n Manne deill Skelet.
Marjan ätter såt dem da oppa tågern å sleka iväg nolöver. I Gävle köft dem se na kaffi, å deri Sundsvall vart he n smörgas å na rövin. A SaraGretta frage vå dem bruke drökt se ve hammerve nöuwförtin.
-Jer he skotra o bingo som djäll än, sa a, men n Manne berätte da att för hanom hadd he vorte anne. Han var angasjere uti nanteing dem kalle Bonska Akademin.
–He jer nalta som Schwenska Akademien, men ve sössel ve Skeletmale givetvis.
-Naij vå bönna, sa a SaraGretta, fäkt döu ve gammsprake vore?
Hon var sjölven borti Kalvträsk å hadd tala bonska förr, men i Stockholm var he ju eint se gångbart. Hon hadd fraiste nar gaang oppa tunnelbarna tt saij ”tja de” å ”möks at de”- he man seg at koern. Men stockholmara for da fraag håcke lann hon komme fra.
-Feinns he maang som tala sprake än derna hammerve, frage a.
-Jå hovva, sa n Manne, no feinns he, men he jer klart att ve jetta taink oppa återväxta, ungdoma vore, se att dem böri begangen ola ag, prata, skriiv å sjoong. Därför hava ve börd ve Akademin. Man jett vara se hev att sprake lev!
-Hev, vå bety he nöuw idjen?
-Stolt, bety he! Döu vait, ve ha ju e olecklit fint e sprak1
-I seg eint om he, sa a. Men akademi - he lat nalta högfölut- å vodelit- nöu da Schwenska Akademien ruuv vara en hop a gapadjillrom! Men I val ånner - hava je nan tockendenna kulturprofil atve je?
-Naij profila dem akt ve ass för, skratte n Manne. Men ve vara se hev att ve tro att bonska ska hava en plass deri kulturhuse som snart skal böigges deri Skelet!
Fram i Ume bytt dem tåge mot bussn å om aftan komme dem fram deill Skelet. Men unner raisa se hadd he henne stoor a ting! Välstanne mela dem hadd ateruppstatt. Jåda. Dem hadd före gomikes. He var väl nagerst atve Ö-vik. Sen hadd dem bestämd att a SaraGretta skull fali ve deill Bonska Akademin om kwelln – he var verkställande utskotte som skull träffes: n Jan Kalscha Franse, bror n Manne, å fastra deres, a Faster Rosa.
Akademin hadd lokaln sine nidi bröiggstöuwurn n Franse deri Storsjongarlia. Nöu hadd han vöre der tidit, tent opp deri ommern å hånne baka nager mjukkaku at dem. A SaraGretta vart alldeles faijen da hon tjäännd lukta borti kakubröde ateridjen. Å a Faster Rosa likaledes. Hon hadd bodd i Trosa i maang ar, men nöu hadd hon flöitte ham å boodd deri sommarböninga n Franse. Där djort hon hemkokta karamell å saald, å he djick bara finnt.
N Franse hälsche välkommen, sen ställd n se opp å dompe hart ve bröfjöla nidi golvern. Möte skull öppnes. He var han som var ständig sekreterar, ja stannom i alla fall.
-Da ve nöuw hava jer a SaraGretta som jer nöij nest ass se ska I läsa upp dikten som ve hava som motto, sa n.
Om taka å kulturn
Att vårda fädernearve
her jer eint allti se jett
för dika, å lödjern, å taka
dem vili val omskött rett
Å far he vaa graisst deri takern
da vetta ve no hör he gar
de huse jer dömt att rutten
å faall inom nager ar
Ve hava e tockedenna
som jett val oppritte nöuw
sprake vore, ja bonska
jett räddes, a jig å a döu
Ve ha ola, som gnepas å tjaijes,
kangerovel å krööst
Slute ve bruk dem - da vort he
no brano laisamt å töst
Se bju ein faltje, bå gammal å ong
Berätt n´histori, å prata å sjong
Wavel, å divel,å remistér
Var nalta hev
å gör se hon lev!
-He var ju stilit hedenna, sa a SaraGretta: Var nalta hev å gör se hon lev!
-Jåå, sa n Franse. He jer motto vore. Å nu hava ve fatt treij fraag att hanter. Första kom fra Skråmträsk. Dem vili ha dit ass nan kwell å berätt om akademin.
-Jassåda, sa n Manne, skala ve fa trääff storfoteskråmma?
-Jåå – å ha ve tur kom he nagar smafotegåmmarka dit ag. Dem vili fa igang öingrenern deill att tala bonska.
-Ha var ju bra, sa a Faster Rosa, men vå kånna ve hjalp dem ve månne?
-Ve kånna ju böri ve att fraag ungdoma vore, jeri bynåm. Dem vara ju brano tagu, dem djort ju n tockendärna bonska-rapp oppa luciadan nyligen!
-Jå, he var lastelit att haar! Å se kånna ve framför den der sketchen som jig å döu Faster Rosa sätte ihop för nager ar sen. Vaitt nu, I hav no texta nidi brölaa jerna, saa n Manne å for gräva uti n gammsockerlaa.
-Seijern at, I fann at pappere! Jåå, alltså, he hannel om n mormor å om barnbarne hennars som hait Emma. Dem hava just stige einn ini e gammalt e dass, eller prevet, eller skithus – ja, tjärt barn hav ju se maang nammern…
Rubriken jer: Våfför feinns he treij hål? Sketch av JanKarlsa Manne och Rosa Karlson.
A Emma seg: Mormor, vårför jer he trei hål uti bainttjen jenna oppa dass? Vor je maang jerna samtidigt?
Mormora: Jåå, ve kåånd vara flair som djing ut, särskilt om kwella da he var mört. Som barn veille man gärna hava nagen ve se ut. Men, da he var jusst, da veille I helscht seittj ensammen å skåda ni priskuranta.
Emma: Priskuranta, vå jer he?
Mormora: He kalles katalog nöuw för tin. Meste var he om klea som man kåånd beställ ham.
Emma: Men varför såt je oppa dass å beställd klea?
Mormora: Ha, priskuranta dem vor där eint för att läsas, utan för att pappere var se bra att törk se baki enn ve.Ve haadd ju einge toalättpapper den tin.
Emma: Vor je se fattu?
Mormora: Naa, men he fanns eint att kööp. He var o-oppfånne.
Hon slo ve hanna oppa n fjöl å sucke: Jååda jerna hav I såte maang gaang da I var laiss arbait.
Emma: Vå seg du mormor, var döu lat da du var litn!
-He jer n bra å sann histori, skratte a Faster Rosa. En dassdokumentär, kan döu saij idag. Å texta jerna kan man ju träna opp bonska ve.
-Jajamän saa n Manne, he kånna ve vis opp nest storfoteskråmma. Å ve kånna ag letta dem sei nan a de dära Kwarnspelsfilma som feinnes.
-Da ve nu tala om att vis opp – se hårt I igår nanteing rolit, sa nu stannomsekreterarn, att he feinns nager aina i Skelet som sjåa ve att göra e bonskalexikon ve ljuda, He skal knöes ein oppa internete å se ska man kånna söök orla å haar ljuda.
-Men haren at! He kan ju vaal olecklit bra, för dem som eint vara se sprakkunnig som ve vara, sa a Faster Rosa. Men sen for a gräva nidi väska sine å saa:
Nu jer he väl dags för en kaffidråppa? I hav n termos ve me å du ha ju baka du Manne?
-Jåda, I hav smöre å en finare ostbit ag. He val väl farkånnt?
-Ä I hav nager hemkokta nidi bullstommeln jerna, sa a Faster Rosa å skramle.
Mens dem stöke fram kaffi ställd se a SaraGretta framför elln å väärt bakenn å frage:
-Je djöra eint som Svenska Akademien att je eta fyrrätters meddaga dera Gyldene Freden i Gamla stan?
-Ohimskoloms, tockar pärning hava ve eint! Å eint veill man ju liken dem se möittje heller. Men ve skulle ju kanskin kånna kaall stöwurn jerna för Gyllene Friden? Ve hava elln som glöö å he jer brano fridsamt. Ve bruk träffes jerna oppa stormöta da ve vara 16 stöittja.
Dem tågge mjukkakurn å lyssne oppa elln som spraka deillers a SaraGretta sucke å saa: -Herna ve bonska, visst jer he ju trevlit, men lönsch he? Om man taink oppa framtia å all problema som ska löses ve klimate å utsläppa å tocke? Ve kanskin bort fääkt ve dem iställe?
N Manne raka nalta vårslaist uti glön einnan han schwåra:
-No feinns he problema no, men kanskin kånna ve bruuk sprake deill att fääkt ve dem ag, sa n. He jer ju se att da man arbait ihop se val he mar tainkt å mar djort. Aall val som nalta stärkare. Sen jett man ju förstass drökt se ag utimela, göra he som jer lastelit. Å da seg jig - bätter att träffes jerna hammerve å drökt se än att taga flyge deill Bortre Svettisträsk eller vå he meste hait.
N Franse klaije se oppi snauskalln: Sjölven I hav tainkt oppa de här att hava hove. Hov - jer ju e klokt e ol. Ve skull kånna exporter he! Nest ass tala ve ju om att hava magahove å hamgangshove da man jer oppa e kalas. Men ve skull behöv ader a hov ag, som skoterhove å klösbre-hove, å främderom allt framtidshove. Arbait se att haile värta fa n bra en framti.
-Å he jer ju mån i att ve böri genast, saa a faster Rosa. Kulturn jer ju ofta bruke deill att änner oppa he som jer fel.
-Roligt att döu seg he, sa n Manne.
För he tainkt jig da I sat oppa tågern å skuull söröver. Je vetta väl att man taink se kuselit bra da man åk tåg? He vart n dikt som gar serna:
Jola vore
Jola vore hon ma eint se bra
Hon tjajes, å strangen, å feber hon ha
He blaas, å he raingen mest allomstassom
He jer hoven-droven, å allom lånnom
Vattne jer skitut, å skojen han breinn
Ve jetta sei-at se eint matn förschweinn
Nu jetta ve schwåli en besk medicin
Sluut ve att bränn opp se möittje bensin
Sluut ve att shoppa ätt rate, å skrote
Iställe - ta vara opa lufta, å klote
Jola vore, hon ma eint se bra
Men ve ha bara ain
Hon ska barnbarna haa