Lars-Olof Lindgren med sin egenproducerade honung som finns i flera olika smaker och konsistenser.
Lars-Olof har hållit på med biodling i nio år. När han började hade han just sålt sitt företag, vilket innebar mycket fritid, samtidigt som han hade en rädsla för getingar som han ville bli av med. För att utmana sig anmälde han sig till en kurs i biodling.
– Jag tänkte först bara kolla men det var så fascinerande att jag var tvungen att köpa egna kupor. Sedan råkade det spåra ur och nu finns det ingen hejd, berättar han.
Vid kolonilotterna på Anderstorp finns fyra bikupor. Bisäsongen är i sitt esse och bina är i full färd med att pollinera blommor och omvandla nektarn till honung.
– Det verkar bli ett okej honungsår i år. Om värmen hållit i sig hade det kunnat bli ännu bättre, säger biodlare Lars-Olof Lindgren.
Bikupan är en komplex superorganism. Varje bikupa är hem för omkring 70 000 till 100 000 bin, varav nästan alla är honor. De få hanar som finns i bisamhället kallas för drönare, och har i uppgift att para sig med brunstiga drottningar. Bikupan styrs av drottningen och dess uppgifter sköts av arbetsbina.
För att komma åt honungen när det är dags att slunga behöver man först ta bort det ytliga täckvaxet.
Egentligen finns det inga vildbin här uppe, de överlever nämligen inte våra kalla vintrar. Biodlarna ser därför till att isolera bikuporna så att det alltid är omkring 30 grader.
En av få saker som hotar bina är sjukdomen varroa, som är ett kvalster. För ett tag sedan fick Västerbotten sina första bekräftade fall.
– Varroa går inte att utrota, men man kan hålla nere antalet i kupan. De kommer förmodligen att komma hit så småningom. Men jag känner mig lugn, vi är medvetna och förberedda, säger Lars-Olof.
En gång per år, i slutet av sommaren, slungar man honungen. Norran får vara med när en annan biodlare, Rolf Renström i Bureå, berättar hur han går tillväga:
– Jag börjar med att ta bort det yttre täckvaxet så att honungen kommer fram. Sedan lägger jag ner kakorna i honungsslungan, berättar han.
Honungsslungan snurrar i hög hastighet, först åt ena hållet och sedan åt andra hållet. Då slungas honungen ut från vaxkakorna och ner till botten av maskinen. När det är klart häller man ut honungen genom en tappkran från maskinens nedre del.
– Sedan grovsilar jag honungen ett varv innan jag silar den i en finare sil. På en kupa brukar man få ca 20–25 kilo honung, det kan vara lite olika. Jag börjar med att tappa upp den i halvkilosburkar, säger Rolf.
Av honungen gör man sedan en så kallad ymp. Då blandar man ny honung med gammal honung för att starta en process som finfördelar sockerkristallerna, vilket gör honungen mer bredbar.
– När man gör en ymp ställer man först in honungen i kylen. Sedan tar man ut den och rör om innan man ställer in den igen. Nästa gång man tar ut den värmer man upp den till cirka 35 grader, för att sedan hälla upp den i mindre burkar, berättar Lars-Olof.
Rolf Renström har hållit på med biodling i flera år, och har inga planer på att sluta.
– Har man väl börjar går det inte att lägga av. Det är fantastiskt att vara och gräva i bikuporna när bina är snälla och skötsamma, säger han.
Lars-Olof Lindgren håller med. Inget kan hålla honom borta från bina – inte ens det faktum att han är jätteallergisk mot dem. Han har alltid med sig en adrenalinspruta ifall han blir stucken.
– Man bommar så mycket i livet om man bromsar sig, förklarar han.