Therese Rygh och Ann-Helen Palmgren, barnmorskor och Louise Stenberg, undersköterska, är kritiska till att de tvingas arbeta vidare i sjuka lokaler.
När regionens högsta chefer under onsdagen mötte personal för att diskutera den ansträngda vårdsituationen gavs en del helt nya löften – bland annat till förlossningen. Det senaste budet är att verksamheten får evakuera om cirka ett års tid. Men beskedet möts av skepsis från personalen, som dels ifrågasätter om det går, dels känner frustration över en fortsatt väntan.
– Vi slår redan knut på oss själva för att upprättahålla en god vård. Vi får allt mindre lokaler, och färre vårdplatser. Det samtidigt som allt fler av oss lider av sjuka hus-symptom, vi vet inte hur mycket mer vi orkar, säger Theresa May, barnmorska.
Hon har jobbat i över två tjugo års tid som barnmorska och är inte ensam om det. En del har jobbat längre än så.
– Det är gott betyg till en verksamhet. Vi har en fantastisk arbetsgrupp och vi älskar alla vårt jobb. Det är fantastiskt att få hjälpa nya liv till världen, det ger en otrolig energi varje dag. Men samtidigt finns det en gräns för hur mycket vi orkar.
Deras engagemang för jobbet missbrukas, upplever personalen. Den som lider av sjuka lokaler har exempelvis rätt att bli omplacerad. Men det innebär att lämna jobbet som barnmorska, vilket få vill.
Hittills har förlossningen i Skellefteå, till skillnad från den i Umeå, varit förskonad från alltför många avhopp, berättar barnmorskan Nina Sundqvist.
– Men nu börjar frågan lyftas. Vi är många som undrar hur länge man ska orka, och om det är värt att bli sjuk av jobbet.
BB, förlossningen i Skellefteå.
Sjuka hus-problemen vid före detta barnmorskemottagningen och gynekologiska avdelningen har många år på nacken. Lokalerna är utdömda på grund av byggnadsrelaterad ohälsa, och ska vara tömda. Men det är en sanning med modifikation, berättar förlossningenspersonalen. I korridoren ligger fortfarande patientmatsal och kök, där undersköterskan tillbringar mycket arbetstid.
– Korridoren är alltså inte avstängd och ligger alldeles intill förlossningen. Vi är också många som upplever symtom även i förlossningens lokaler, säger Ann-Helen Palmberg.
Kollegan Barbro Hellström fyller i:
– Och i den här miljön lägger vi alla nyfödda små bebisar, det känns verkligen inte bra. Vi vet ingenting om hur det kan påverka dem på sikt.
För drygt ett år sedan rapporterade Norran att cirka 15 ur personalen upplevde byggnadsrelaterad ohälsa. Antalet har i dag ökat, enligt personalen. Totalt arbetar cirka 40 personer vid förlossningen, vilket betyder att åtminstone en tredjedel upplevt eller upplever besvär.
– Det leder också till en oro och en rädsla bland personalen, och bland de yngre som fortfarande inte känner av något. Håller de nu på att utveckla de allergier som kan leda till livslånga besvär?, säger Ann-Helen Palmberg.
Platsbristen de upplever nu leder också till stress och oro, berättar de. Verksamhet flyttas hela tiden runt, vilket leder till att lugn och ro aldrig infinner sig. Och de tvingas till sämre lösningar.
– Vi kan exempelvis tvingas lägga kvinnor som precis förlorat ett barn, i rum intill mammor med friska bebisar. Det känns inte etiskt försvarbart.
Den placering förlossningen har idag är långt från operation och IVA, vilket är ett problem, berättar Nina Sundqvist, barnmorska.
– Vi jobbar ju med friska unga kvinnor som ska föda, men en helt normal födsel kan blixtsnabbt övergå till en akut situation. I dagsläget tvingas vi ta dessa akuta fall först ned genom en hiss, och springa genom långa korridorer för att komma till operation.
Personalen förstår att lokalsituationen på lasarettet är som ”ett kinesiskt pussel”, där varje flytt skapar nya utmaningar.
– Men patientsäkerheten måste styra. Och det är inte säkert att tvingas åka två hissar med kvinnor som ska genomgå urakut kejsarsnitt, där sängen kan fastna i hissen, vilket faktiskt har hänt.
Olov Granskvist är verksamhetschef för centrum för obstetrik och gynekologi.
Många upplever sjuka hus-problem, och fler kan drabbas. Borde man inte flytta nu?
– Det kanske man borde, men hur vi än gör kommer någon att drabbas, för det är en katten på råttan-lek. Ska vi flytta, tränger vi ut någon annan.
Att avståndet till IVA och operation är ett problem håller han med om.
– Vi har lovats närhet till operation, och om vi flyttar till 106 vilket är förslaget så kommer vi närmare.
Ett år är för långt bort, tycker personalen.
– Jag förstår deras frustration, för de har bott i dåliga lokaler länge. Men om fastigheter bedömer att det tar ett år att bygga om, så tar det det. Sedan att man inte kommit med en lösning tidigare, det kan man diskutera.
– Den bilden personalen ger av att man faktiskt inte står ut, den är ny för mig. Men naturligtvis lyssnar jag på det. Det är bara svårt att se hur vi skulle kunna skynda på en lösning, säger Olov Grankvist.